Kapitel11

– Det är inga större aktioner vi gjort, sa Ernst när vi satt i hans bil och var på väg hem från Tallbacken.
– Det är det förvisso inte, sa jag. Men det är kul.
– Visst är det kul, men leder det nån vart?
– Att förändra hela samhället är inte gjort på en dag, sa jag, men vi gör ju små försök.
– Jo, det är klart men….
– Och det känns jävligt skönt.

Ernst var lite tveksam om våran verksamhet, den saken var klar och det kanske var dags att hitta på någon större grej. Jag tyckte emellertid att de så kallade auktionerna vi gjort hade gett mycket positivt. Det kändes skönt att göra de här som auktionerna. För min del var det nog det viktigaste jag gjort i hela mitt liv. Vi hade ju på sätt och vis brutet oss ur det samhälle vi levde i och försökt skapat något nytt.

– Jovisst känns det skönt, sa Ernst samtidigt som han stannade bilen utanför min bostad. Visst känns det skönt och en sak är säker, vi ska inte ge upp utan fortsätta.
– Den saken är säker, sa jag och öppnade bildörren.
– Jag kommer och hämtar dig vid 5-tiden så åker vi och plockar ner frågorna, sa Ernst.
– Javisst och glöm inte att ringa in annonsen till tidningen.

Jag gick upp till lägenheten och tänkte göra iordning lite mat, men var egentligen inte hungrig. Vi hade ätit korv, så det var väl inte så konstigt. Jag slängde mig istället ovanpå sängen och vilade lite. Vi hade ju varit uppe länge denna dag och det började kännas nu.

Jag kom att tänka på Eva. Visserligen kommer jag inte ihåg så mycket om henne, men det var en trevlig tjej. Hon jobbade som sjuksköterska. Kanske hon jobbar på sjukhuset. Man kanske skulle ringa till henna. Jag vet ju förresten inte vad hon har för nummer. Det enda jag vet är att hon heter Eva. Kanske man kunde ringa Bodil, hon måste ju veta. Visserligen vet jag inte numret till henne heller, men det borde gå att ta reda på. Jag vet ungefär var det hus ligger där vi var.  Nej, det är nog ingen idé.

Jag kom ingen vart i mina tankar och jag försökte tänka på nåt annat. Det började gå mot jul och det kunde kanske utnyttjas för en auktion. Det får jag ta upp med Ernst.

Jag slumrade till en timma och vaknade av att det ringde på dörren. Vem kunde det vara, tro. Ernst skulle ju komma först vid 5-draget. Istället för att försöka gissa mig till vem det var gick jag och öppnade dörren.

– Goddag, mitt namn är Ebon Lundin och jag är återförsäljare av Electrolux dammsugare och jag undrar om det finns något intresse, sa den lille mannen.

Ja, han var ganska liten så han fick titta upp till mig när han pratade. Han var i 25-årsåldern och bar glasögon. Det var nog  av den anledningen att han inte såg så bra, som han nästa kröp upp i ansiktet när han talade.

– Tyvärr, sa jag, jag har redan en som går bra.
– Man kunde inte få se på den.
– Jovisst, sa jag, och gick och hämtade den. Det är en Hugin.
– Går den bra, frågade han.
– Hittills har den gjort det, men den är så gott som ny.
– Att jag frågade berodde på att jag själv har ägt en likadan och den var bra. Åtminstone de första månaderna  men sen försämrades den betydligt.
– Jaså, sa jag och tänkte att det var säkert ett försäljningstrick men jag lät homon hållas.
– Så jag kastade ut den, fortsatte han, och köpte en Electrolux.
– Men jag kan ju inte kasta ut min när jag nyss köpt den.
– Nej, det är klart. Men jag tror ändå det är ekonomiskt lönande att köpa en Electrolux för den håller i minst tio år.

Jag kom att tänka på ett par saker när vi stod där och argumenterade. Varför är han ute och säljer dammsugare en söndag och sedan misstänkte jag att han var en nybörjare.

– Jag kanske kan få demonstrera, sa han.
– Nja, sa jag, det är nog ingen idé. Förresten, varför är du ute och säljer dammsugare en söndag.
– Ja, det börjar gå mot jul och det är ju fina tider för en försäljare.
– Har du sålt några då?
– Nja, idag har det gått lite dåligt….
– Hur länge har du sysslat med försäljning, fortsatte jag och märkte att det var jag som hade fått övertaget.
– Ska jag vara ärlig, sa han och tog av sig glasögonen men bara för att sätta på sig dem med en gång, så är det här första dagen.

Jag tycker det var fint av honom att säga som det var, för det hade ju varit befogat med en lögn i det här läget. Sen kom jag att tänka på en granne härintill som var spekulant på en dammsugare, såvida hon inte redan köpt en. Hon hade lånat min i fredags därför att hennes rast ihop helt oförklarligt.

– Du, sa jag, har du ringt på damen som bor där.

Jag pekad på grannens dörr och han skakade på huvudet.

– Då har du chansen att sälja din första dammsugare.
– Säger du det, sa han upphetsat.
– Hennes gick nämligen sönder i förra veckan och om du lägger orden väl är det inga problem.

Jag stängde dörren och ställde mig för att lyssna hur det gick. Med örat mot dörren hörde jag nu hur han blev insläppt och det var ju ett gott tecken på att det fanns intresse för en dammsugare.

Jag återtog positionen i sängen och funderade på försäljaren jag nyss pratat med. Han gjorde ett mycket sympatiskt intryck på mig och jag önskade honom all lycka med sitt försök hos grannfrun.

Försäljare, det kanske vore ett passande yrke. Man kommer ju i kontakt med mycket folk. Det kanske vore nåt för mig och Ernst. Vi skulle inte sälja dammsugare givetvis utan vi skulle sälja våra idéer. Vi kunde ju dela ut dem gratis förresten. Gå runt i hyreshusen och diskutera med människorna. Nja, det vore nog lite väl fräckt. Jag hann inte längre i mina funderingar förrän det ringde på dörren.

– Det gick vägen, sa försäljaren när jag öppnat dörren, och tänkte bara tacka för tipset.
– Grattis, sa jag. Då har du sålt din första dammsugare.

Jag kom att tänka på att jag hade en halv flaska champagne stående i kylskåpet, visserligen av märket Opera.

– Det måste firas, sa jag och hämtade två glas med champagne.

Han tog glaset utan att tveka och höjde det.

– Skål, sa han, skål för min första dammsugare.
– Skål, sa jag, och må det inte bli den sista.

Vi tömde glasen och han tackade än en gång för mitt tips.

– Det var vad jag behövde, nu vet jag hur det går till att sälja en dammsugare.

Jag gav honom en lyckospark och han rusade iväg till nästa hus. Innan jag stängde dörren hörde jag hur grannfrun var i färd med att testa sin nyinköpta dammsugare. Jag skrattade lite för mig själv och återigen intog jag min plats i sängen.

kapitel 10

Vi stod tysta ett par minuter och läste på det plakat som vi hade satt upp på en tall. Ernst och jag var lite oroliga för hur de skulle reagera.

– Vad står det på skylten, mamma, sa ett av barnen.
– Det står att vi ska grilla korven själva.
– Grilla korv, ropade barnen i kör. Hurra!

De började genast springa in i skogen och leta efter pinnar till elden. Det verkade som barnens reaktion smittade av sig, för nu började alla arbeta för att gör upp eld. Alla utom fadern till barnen. Han stod fortfarande och läste misstänksamt på plakatet. Modern däremot hjälpte barnen att samla kvistar och ris. De äldre herrarna ordnade upp en liten eldstad med hjälp av ett par stenar.

– Det kan bli problem att få fyr på brasan, sa en av dem. Men det ska nog gå bra. Man har ju varit scout.

Jag tyckte det var synd att inte fadern var med på aktiviteterna så jag funderade på hur man skulle lösa det problemet. Jag gick fram till du burkar med korv som stod intill honom och tittade fundersamt.

– Du har ingen konservöppnare, frågade jag honom.

Visserligen hade jag en själv i fickan och det vara nära att Ernst påpekade det. Han fattade däremot min avsikt och teg därför.

– Jag har en fickkniv, sa fadern lite försiktigt.

Han sträckte fram den och jag tog mig an konservburkarna på ett mycket fumligt sätt och spelade helt ovetande hur konservöppnaren fungerade. Han gick i fällan och snart var han sysselsatt med att öppna konservburkarna.

– Då kanske vi kan fixa grillspett, sa jag till Ernst.

Vi gick in en bit i skogen och letade efter lämpliga grenar som kunde användas till grillspett.

– Det ser ut att arta sig fint, sa Ernst.
– Över förväntan, men det var lite svårt att få igång han med hunden.
– Jag såg det, men det ordnade sig.

Vi fortsatte vårt letande och efter ett tag hade vi ordnat till ett tiotal grillspett. När vi kom tillbaka hade de äldre herrarna fått fyr på brasan och vi upptäckte att även de som gått bakom oss i spåret hade anlänt. De hade hjälpt till med att bryta granris från ett träd som blåst under höststormen och var just i färd med att lägga ut det runt elden och på så sätt var sittplatserna ordnade.

– Här kommer vi med grillspetten, ropade Ernst.

Vi delade ut dem och fann att de inte räckte till alla. Uppskattningsvis var vi nu ett femtontal personer och det var ju inte så illa. Vi hade kanske hoppats på fler deltagare men vi var ändå nöjda.

De äldre herrarna va i färd med att dela ut korv. Fast det inte var någon brist på korv, delade de bara ut två i taget till varje person.

– Kvinnor och barn först, skrockade de de och det blev allmänt jubel.

Även hunden, som hette Diana, fick sin ranson och tydligt var att hon gillade korv den var uppäten på några få sekunder.

Vi var nu samlade kring elden och det var en härlig stämning. Vi pratade, skämtade och sken ikapp med solen. Vädret var det bästa tänkbara och det var för övrigt mycket vacker natur här. Det låg snö på träden och det var bara de röda snitslarna som förstörde helhetsintrycket. Men det verkad som jag var den enda som upptäckt den vackra naturen, för alla var ivrigt insatta med korvgrillning. De äldre herrarna delade ut en ranson till och även Diana fick en smakbit.

Det började gå mot middagstid så vi beslutade att bryta upp. Vi städade upp efter oss så gott vi kunde och släckte elden. Allt skräp slängde vi i en papperssäck som arrangörerna varit förutseende nog att placera ut. Ernst och jag hade räknat ut det så att vi skulle gå ut senare på dagen och ta ner alla snitslar och frågor och även hämta skräpsäcken. Vi kunde inte göra det nu, eftersom vi då skulle avslöja att vi låg bakom det hela.

Vi gick i samlad trupp tillbaka till startplatsen. Det verkade som all glömt av att det från början hade varit fråga om en tipspromenad. Ernst och jag gick lite bakom och kände oss, utan att överdriva, mycket nöjda. Det hade varit en mycket lyckad utflykt, även om det inte kommit mycket folk. Vi hade i alla fall bevista att man kunde träffas utan att känna varandra och ha en trevlig stund. Visserligen var vi ju tvungna, som i det här fallet, skapa en tipspromenad för att samla folket. Nu är det bara att hoppas att de personer som var med insåg att man kan ha så här trevligt tillsammans.

– Ja, det här blev ju ganska lyckat till slut, sa jag till Ernst.
– Verkligen. Nu ska vi bara sätta in det där meddelandet i tidningen.

Meddelandet han syftade på var de rader vi skrivit och skulle sätta in i tidningen om det hela blev lyckat. Det löd på följande vis:

Undertecknad organisation tackar för deltagandet i tipspromenaden som gick av stapeln i söndags vid Tallbacken. Syftet med det arrangemanget var att visa att man kan ha trevligt bara genom att prata med varandra även om man inte kännar varandra. Vi inom GAF tror nämligen det att människor pratar för lite med varandra. Vad tror ni?

                                                                      GAF

Elände

Så var då den sista flaskan urdrucken
tömd på sitt bedövande innehåll
Nu väntas tider av klarsynthet
utan chans till flykt
Nu väntas tider utan tröst
av den röda ljuva drycken

Jag är rädd, rädd för dig
rädd för han och hon
rädd för dom och dom
Men jag tycker om er

Jag är rädd för morgonen
rädd för dagen och kvällen
rädd för natten
men ändå tycker jag om det

Jag är rädd, rädd för mig själv
rädd för min rädsla
rädd för min ångest
och jag tycker inte om mig själv

Nu har jag bestämt mig
Nu skall jag reda ut mitt liv
mina problem
Återigen har jag bestämt mig att göra det
utan vin och piller
Men jag vet att jag inte vågar
Och kanske därför att jag vet
kommer det inte att gå
Men jag vill
Tror jag….

Sent på kvällen
nära nattens början
känns allt så annorlunda

Kroppen känns trött
väntar på natten
väntar på att få vila

Hjärnan känns så tung
så skönt avtrubbad
tung och avtrubbad

Sent på kvällen
då pulsen slår normalt
känns oron inte så svår

Sent på kvällen
nära nattens början
känns allt så fint

Du, söta rara lilla piller
Du gör mig lugn och fin
Jag tror på dig
Jag lovar och svär
Men utan dig, varför blir allt så mycket värre

Du, Mr. alkohol är så snäll
Du hjälper mig när allt känns svårt
Jag tror på dig
Jag lovar och svär
Men varför hjälper du mig bara för stunden

Jesus, jag tror på dig
Jag lovar och svär
Gud, du måste finnas
Det tror jag bergis på
Synd att ni inte bara visar er

Det blåser kallt väder från skyn
och jag fryser
både inom och utom mig
Min hud är knottrig och narig
men det gör mig inte så mycket
Men värre är det inom mig
för där kan jag inte skydda mig
Min frusna själ kan jag inte värma
med varma ylleplagg

Nuet och framtiden känns så svår
Gårdagen var svår men vad händer imorgon
Det är väl inte det man lever för
Man föds väl inte rädd
fylld av ångest och oro
Livet är kul, livet är toppen
men innerst inne bor en bäver

Det var nog inte dig jag älskade
men ändå älskade jag
Det är nog inte dig jag saknar
men ändå saknar jag någon

Det är nog inte dig jag tänker på
när jag längtar efter dig
Det måste vara någon som inte finns
någon som aldrig kommer att finnas
eller är det du

Jag vill leva nu
Jag vill skratta
och ibland gråta

Jag vill leva nu
Jag vill känna gemenskap
och kanske ibland ensamhet

Jag vill leva nu
Jag vill känna tillfredsställelse
och ibland längtan

Jag vill leva nu
Jag vill inte längre känna
denna likgiltighet

Att vara bakfull i Skara
är tio gånger värre
än att vara det i Skövde

Att må dåligt i Skara
känns fan så mycket djävligare
än i Skövde

Att ågren i Skara
är en grymmare typ än i Skövde
det visste ni nog

Skara är en skithåla
likaså Skövde
och jag
jag är också en stor skit

Varför vågar jag inte tänka
på framtiden
Varför känns morgondagen
så långt bort

Sill och potatis
jordgubbstårta
björkris
sju sorters blommor
plockade på en sommaräng
midsommar

Öl och brännvin
brännvin och öl
nerspydda tält
förvirring och kaos
som på ett slagfält
midsommar

Öde och tomt
minnen och drömmar
kvav luft
dans kring stången
i tv-apparaten
midsommar

Bara jag klarar mig tills kvällen
bara jag klarar den här dagen
den här veckan
månaden
året
bara jag klarar av det

Jag klarar av denna dag
och jag klarar av denna vecka
och månad
och år
men kommer jag klara av rädslan
eller kommer ångesten sakta ta mitt liv

Jag har upphört att leva
och det är inte mig ni ser
det är inte jag som talar
utan det är någon annan

Jag är rädd för allt
och jag är rädd för alla
jag är inte jag längre
och jag är rädd får någon annan

Jag har upphört att leva
det är inte mig ni ser
och inte jag som talar
och det verkar som ni aldrig
skall få se och höra mig mer

Katten mår illa
hon är inlåst
hon skriker och vill ut
det är mars

Jag mår illa
och vill ut
men jag vågar inte
och kan inte skrika
trots att det är mars

Det är djävligt att vara katt och människa
i mars

Vad är det du letar efter
Vad är det som driver dig
så desperat och planlöst
Vad är det du söker

Vad är det som du aldrig hittar
Vad är det som du aldrig finner
med sprit och droger
Vad är det som du aldrig hittar

Vad är det som driver dig
Vad är det som gör att du tror
att lycka kan köpas med pengar
Vad är det som gör att du alltid är på språng

Vad är det du letar efter
Vad är det du aldrig finner
med vin och piller
Vad är det du söker

Det kan väl aldrig vara trygghet

Hjärtat slår i rasande fart
likt discomusikens dunkande bastoner
Jag är rädd
Jag kommer att dö

Blodet rusar hysteriskt genom mina ådror
likt bilarna på en motorväg
Jag är rädd
Jag kommer att dö

Kroppen skakar och skälver
likt en katastrofal jordbävning
Jag är rädd
Jag kommer att dö

Ångesten håller mig i järnhårt grepp
Likt som ett skruvstäd
Jag är rädd
Jag kommer att dö

De säger att det är vår
och visst är det vår
Jag har sett när ungarna potar kula
Jag har hört fågelsången
och känt vårsolen värma

De säger att våren är här
och visst är den här
Men i mitt inre är det vinter
I mitt inre är det kallt
och dit når aldrig vårsolen

De säger att det är vår
och visst är det vår
Jag har sett hur blommorna växer upp
Jag har sett hur björkarna grönskas
men inom mig är det bara ångest som gror

De säger att våren är här
och visst är den här
De säger att våren är fantastisk
att den väcker folk till liv
men jag bara tynar bort

De säger att det är vår
och visst är det vår
Jag har sett när ungarna potar kula
Jag har hört fågelsången
och känt vårsolen värma

Nu är det jul
fan vad kul
snart är också påsken här
den som vi har så kär
och sedan kommer midsommar då
den vi älskar så
sedan snart vi granen klär
jag tycker jag känner igen det där

Du somnar på kvällen
om du somnar
fylld av oro och ångest
för morgondagen
för framtiden
för ditt liv

Du vaknar på morgonen
om du vaknar
lugn och utvilad
Du känner dig stark
redo för dagen
redo för livet

Men snart vaknar något annat
något välbekant
snart vaknar ångesten

Återigen vet du vad som väntar dig
återigen kommer en dag
lik den igår
lik alla andra dagar
fylld av skräck och rädsla
fylld av ångest

Du somnar på kvällen
om du somnar
fylld av oro och ångest
för morgondagen
för framtiden
för ditt 

Det kanske kommer en dag
då solen skiner igen
en dag då alla svarta moln skingras
och himmeln blir blå
Det kanske kommer en dag
då luften känns skön att andas
en dag då dimman lättar
och allt blir klart och rent

Det kanske kommer en dag
då vinet känns överflödigt
en dag då kroppen känns rofylld
och ångesten är något främmande
Det kanske kommer en dag
då dimman lättar
en dag utan flykt i droger
en dag då solen skiner igen



 

 

 

kapitel 9

Idag var det alltså söndag och således dagen som tipspromenaden skulle äga rum. Under den gångna veckan hade vi arbetat febrilt med att komponera frågorna till promenaden. De bestod huvudsakligen av aktuella frågor som man kunde lösa utan svårigheter om man följt med i dagspressen. Det var även ett par frågor med historisk anknytning. Egentligen var det ju inte frågorna som var det huvudsakliga, men vi ansåg det skulle likna en riktig tipspromenad även om den innehöll en överraskning.

Vi hade delat på annonskostnaderna som för övrigt var ganska ringa. Annonsen hade kommit in under rubriken nöje och på en mycket fördelaktig plats, så nån oro över att folk skulle missa den fanns ej.

Vi hade varit uppe tidigt på morgonen och satt upp frågorna och ordnat med andra detaljer, så som ställt ut korv med mera. Vi hade även hängt upp plakat och tipslappar. Trots mörker och kyla klarade vi det utan några som helst problem. Det enda som oroade oss var just snön och kylan. Under den gångna veckan hade det nämligen kommit rikligt med snö. Det låg ett täcke på 10 – 15 cm och det var även ett par grader kallt.

“Jag undra om det kommer något folk när det är ett sådant väder”, hade Ernst sagt tidigare under veckan. Det skulle visa sig att Ernst orostankar var obefogade, för vädret skulle bli strålande den här söndagen. Visserligen låg snön kvar och visserligen var det minusgrader men solen sken och det var strålande promenadväder.

Det som oroade mig mest var emellertid det om folk skulle fullfölja våran tipsslinga. Det stod ju ingen där och tog upp startavgift som brukligt är. Istället satt där ett plakat med texten: “Välkommen till tipspromenaden. Tag tipskupong och följ den snitslade banan. Korv till alla efter 2 km.” Det sista med att korv väntas, skulle nog locka en del.

Vi var mycket optimistiska när vi i Ernst Volvo 145, var på väg till Tallbacken för att gå tipspromenaden som vi själva arrangerat.

– Vilken tur vi har med vädret, sa Ernst samtidigt som han rattade bilen.

Återigen tycktes jag skönja vissa drag likt ett barns, i hans beteende. Han lyckades få sladd på bilen i varenda kurva, visserligen avsiktligt men ändock lekfullt.

– Det är perfekt promenadväder, sa jag.

Klockan var kvart över tio när vi var framme. Vi hade planerat att komma lite efter utsatt tid för att inte väcka misstanke. Det var väl inte så farligt men vi ville inte vara först i spåret.

Vi parkerade bilen en bit ifrån och gick till fots sista vägen upp till start. Vi kunde se att det redan hade samlats en hel del folk. Det stod ett tiotal personer och läste vårat plakat.

– Det är redan mycket folk här, sa Ernst uppjagat och började småspringa. 
– Lugn, sa jag. Kom ihåg att vi är två av dem och lika ovetande och förvånade. Kom ihåg det.
– Ja ja ja, sa Ernst men det verkade inte som han lyssnade på mig.

Han lugnade sig i alla fall när vi närmade oss folksamlingen, som bestod av en yngre familj med två små barn, två äldre herrar, en medelålders dam samt ett äldre par. Den yngre mannen som var klädd i sportiga kläder, tog av sig kepsen och kliade sig i huvudet. Han diskuterade antagligen med de andra familjemedlemmarna hur de skulle göra. Var det ett skämt eller var det seriöst?

Jag såg att hela gruppen var tveksamma så jag drog till mig Ernst och viskade: – De verkar lite tveksamma, men om vi går fram och läser plakatet, tar varsin lapp och ger oss ut i spåret kanske de följer efter.

Ernst nickade och vi genomförde vår plan och det visade sig att jag skulle få rätt. När vi kom fram till första frågan väntade vi extra länge och mycket riktigt, snart kom hela högen efter. Lite spridda men alla var med.
Vi fortsatte mot nästa fråga och uppmärksammade att stigen vi gick på var upptrampad. Det tydde på att det var några före oss i spåret.
– Det är säkert några före oss i spåret, sa jag till Ernst.
– Säkert och de verkar ha hund med sig också.

Han pekade på spåren som var i snön och som även jag upptäckt. Jag hade däremot inte velat påpeka det eftersom min kunskap om djur och natur är mycket ringa. De spåren var för mig spår helt enkelt. Om det sen var spår efter hare, räv eller som i det här fallet hund, var för mig omöjligt att avgöra. Det var en av anledningarna till att jag inte yttrade mig om saken, men när Ernst gjorde det höll jag således med honom.

Vi stannade till vid fråga två och läste intresserat vad som stod där. Vi viste vad som stod på lappen och vi visste svaret, men eftersom de två äldre herrarna närmade sig, tyckte vi det var lika bra att invänta dem.

– Är frågan svår, sa en av herrarna till oss.
– Javars, sa Ernst. Lite knepig är den nog.

De stegad fram till det träd där frågan var uppsatt och läste högt.

– Vilket är dog Gustav II Adolf? 1. 1537 X. 1632 2. 1732

Det var en av de historiska frågorna och det var jag som hittat på den. Vi spelade emellertid oskyldiga.

– Ja, det var ju inte så svårt, sa den andre mannen. Det borde väl du veta förresten. Lärde du dig inget i skolan?

Han pekade på mig och han hade ju rätt i sitt påstående, för det var ett av de få årtal jag kom ihåg från historielektionerna och således därför frågan var med på tipspromenaden.

– Det borde man ju kunna, sa jag och försökte se fundersam ut.
– Kanske man kunde på ett tips.

Det var Ernst som frågade de äldre herrarna. Han hade blivit intresserad av tävlingen och trots att han var med när jag skrev frågan, visste han inte svaret.
– Det ska nog vara ett kryss, sa en av herrarna myndigt.

Vi kryssad i våra svar och fick sällskap till nästa fråga. Den hade Ernst konstruerat och löd på följande vis: En av medlemmarna i Abba heter Benny Andersson. I vilken grupp var han tidigare verksam i? 1. Hep Starrs X. Tages 2. The Beatles  Jag visste inte att Ernst var intresserad av musik, men en av hans favoriter var just Abba och uppslaget till frågan fick han av en tidningsartikel där han läst att Benny spelat med Hep Stars.

En av de äldre herrarna var tydligen kunnig i språk för han påpekade Hep Starrs var felstavat.

– Ett r sak det vara, sa han.
– Vad är det för analfabet som skrivit frågan, sa jag och alla skrattade utom Ernst. Han blev irriterad men teg.

– Nå vars, fortsatte den äldre mannen, det måste väl du veta unge man.
– Jag rekommenderar en etta på den frågan, sa jag.

Vi fortsatte vår promenad och hjälptes åt med frågorna. Visserligen visste vi svaren men spelad ovetandes och lyckades ganska bra med det.

När vi närmade oss platsen för korvgrillning fick vi att vårt antagande om folk före oss i spåret bekräftat. Där gick nämligen en familj med två barn och hund.

Barnen var uppskattningsvis fem och tio år och hunden var av rasen terrier. Vid sista frågan för grillningen hann vi ifatt dem och språkade lite. Fader var reserverad och svarade bara på tilltal medan frun pratade på glatt. Hon var liten, knubbig och hade ett smittande skratt. De äldre herrarna skojade friskt med henne och barnen medan fadern var en smula irriterad. Det föranledde emellertid ingen åtgärd från hans sida och efter ett tag var även han med på noterna.

Vi löste frågan tillsammans och fortsatte vidare. Det var bara Ernst och jag som visste vad som väntade, så vi var ganska spända på att se hur rektionerna kommer att bli. Vi såg på varandra och blinkade.

kapitel 8

Jag skulle just till att resa mig och gå när Ernst Persson kom in i lokalen. Tydligen hade han kommit på samma idé som mig. Han kommer fram till bordet och slår sig ned. Han ser inte alls ut att må bra. Ögonen var lätt rödsprängda och håret spretade åt alla håll. Jag, som just började komma i form, kunde ej låta bli att påpeka om att hans utseende vittnade om allt annat än välbefinnande.

– Inte är man i bästa form inte, sa han och suckade.
– Det var kul igår, sa jag.
– Javars.

Vi pratade lite om gårdagen och bilden började klarna om vad som hänt. En sak var klar och det var att det inte utspelats några större skandaler.

Efter det att Ernst fått i sig lite mat satt vi och snackade över en kopp kaffe och en cigg.

– Vi måste börja arbeta, sa han
– Arbeta, sa jag förskräckt.
– Inte arbeta i den bemärkelsen utan arbeta vidare på våran grej.
– Ja, det är så dags, sa jag och drog en lättnande suck.
– Nu ligger det till på detta sättet, fortsatte Ernst, att jag har en idé. Jag låg och tänkte i natt.

Han får tydligen sina idéer på natten, tänkte jag.

– Vi ska anordna en tipspromenad.
– Tipspromenad?
– Javisst. Så här har jag tänkt mig det hela. Vi sätter ut en annons i tidningen som lyder ungefär som så här: Tipspromenad anordnas på Tallbacken, söndag kl. 10. Gamla som unga är alla välkomna. Vi bjuder på korv.
– Bjuder på korv…
– Lugn, så ska jag förklara. Du vet var Tallbacken ligger?
– Jo, i utkanten av stan.
– Där går som du vet en motionsslinga. Den tänkte jag att vi ska utnyttja. På lördagskvällen eller söndag morgon sätter vi upp frågor längs spåret. Frågorna får vi hitta på själva och vid mitten av banan ska vi ha korvservering.
– Vem ska dela ut den då, frågade jag.
– Det är nu poängen kommer. Vi ska låta dem göra iordning korven själva. Det enda vi gör är att ställa ut ett par burkar korv och eventuellt textar en skylt där vi uppmanar folket att grilla sin korv själva.
– Aha, sa jag. Nu börjar jag förstå.
– Bra, sa Ernst. Förhoppningsvis gör de upp eld och grillar sin korv själva.
– Sedan kanske det blir en trevlig stund kring brasan, fortsatte jag.
– Just precis. Går det som jag tänkt samlar det ris och grenar till brasan och sedan umgås lite. Folk träffas helt oförberett och grillar korv.
– Bra idé, sa jag. Var får du allt ifrån.

Det var ett litet problem. Det var försent att annonsera eftersom det redan var lördag.

– Jag har tänkt på det med, så vi får vänta tills nästa helg. Då har vi även tid att ordna ned de praktiska frågorna.

Återigen hade Ernst kommit med ett strålande förslag. Jag undrade var han fick allt ifrån. Just nu var det väldigt populärt med tipspromenader och folk skulle nog inte reagera om inte arrangörsklubbens namn var utsatt i annonsen, ej heller om att det inte utlovades några priser. Troligtvis skulle de bara läsa att det var tipspromenad och rusa åstad.

Det kanske var optimistiskt tänkt men även om det bara kom ett 30-tal personer så var det ju ett framsteg.

– Sedan har jag tänkt att vi själva ska deltaga, sa Ernst. Vi ska givetvis inte delta som arrangör och därmed avslöja att det är vi som står bakom. Vi ska gå den här rundan och svara på frågor som alla andra.
– Och kolla hur det artade sig, fyllde jag i.
– Just precis. Eventuellt hjälpa till med korvgrillningen om folk är passiva. Hjälpa dem på traven, så att säga.

Efter det att vi snackat igenom våran plan, eller snarare Ernsts, fann vi det för gott att lämna lokalen. Vi hade båda fått i oss en bit mat och det var ju anledningen till besöket. Jag påpekade för Ernst att jag måste inhandla mat. Eftersom han inte hade något annat för sig gjorde han mig sällskap till affären. Även han passade på att handla.

Det var på vägen ut ur varuhuset som vi blev påminda om att det var hockeymatch i eftermiddag. Det var en stor affisch uppsatt på anslagstavlan. Eftersom vi båda är idrottsintresserade så tyckte vi det var lämpligt med ett besök på rinken. Jag hade inte haft tillfälle att se stadens ishockeylag i år så jag var verkligen laddad.

– Jo, jag har sett dem förut, sa Ernst
– Jaså, spelade de bra?
– De har ju vunnit alla hemmamatcher i alla fall.
– De har ju bara spelat två.
– Förvisso, men ett av lagen tillhör seriefavoriterna och  dem slog de med 7-2.

Vi bestämde att Ernst skulle komma och hämta mig en kvart före matchen. Visserligen var det inte mer än en timme till start men vi ansåg att det var bäst att ta på sig varma kläder. Vi var ju inne i månaden december och det var ganska kallt ute, trots att det saknades snö.

kapitel 7

Jag vaknade upp vid tiotiden nästföljande dag och mådde inte särskilt bra. Det kändes som Sahara, den stora öknen i Afrika, var beläget i min mun. Jag vände på mig och försökte somna om igen men utan större lycka. Istället stapplade jag mig upp till vattenkranen för att försöka få i mig lite vätska. Nu kände jag även intensiv värk i huvudet.

Det hade varit en lyckad kväll igår men som jag kände det nu, kunde jag lika gärna stannat hemma. Lyckad och lyckad; vad var det som hände egentligen? Jag försökte att erinra mig händelseförloppet men det fanns stora blottor i minnet. På krogen träffade vi i alla fall ett gäng som vi, efter stängningsdags, följde med hem på efterfest. Den ägde rum i en större villa som en av kvinnorna lånade. Det förhöll sig på det viset att familjen som ägde huset befann sig på en jordenruntresa. Då hade den här kvinnan, som förresten hette Bodil, fåt i uppdrag att sköta vattning av blommor och städning. I gengäld fick hon utnyttja huset för egen räkning.

Det var ingen dålig villa, troligtvis i miljonklassen och med stor trädgård utanför. Festen blev i och för sig ganska lyckad. Det bjöds på mat och dryck och vi tackade inte nej. Det visade sig att Ernst var en hejare på snapsvisor och han gjorde stor succé. För egen del siktade jag mig in på en av damerna och fick en mycket trevlig stund. 

Hon hette Eva och var sjuksköterska. Förutom att hon var vacker minns jag inte så mycket mer. Vi hade i alla fall en trevlig stund tillsammans.

Klockan måste varit över fyra när Ernst och jag tog taxi hem. Vad jag minns var Ernst i relativt god form medan jag sov mest hela vägen hem.

Jag försökte hitta mer detaljer om vad som hänt men måste ge upp. Istället drack jag en liter vatten och tog ett par huvudvärkstabletter. Sedan fann jag det lämpligast att gå till sängs igen. Återigen försökte jag gå igenom händelseförloppet igår kväll men det var inte många nya detaljer som dök upp. Jag känner att min hals inte är i bästa form och det beror väl på att jag rökt för mycket. Fastän jag mådde lindrigt sagt dåligt lyckades jag somna om.

När jag vaknade upp för andra gången kände jag mig betydligt fräschare. Jag bestämde mig för att gå upp och äta en bit mat. Efter det att jag tvättat och klätt mig gick jag ut i köket, bara för att konstatera att kylskåpet var så gott som tomt. Det var så sant: jag hade inte haft tid att handla mat. Haft tid kanske är en sanning med modifikation men helt klart var kylskåpet tomt och det var ren fakta. Jag fick ställa in siktet på nån av stadens restauranger.

Efter det att jag gått ett par var i stan bestämde jag mig för EPA-baren. Som namnet förtäljer är det en bar på EPA-varuhuset. Inget märkvärdigt ställe men med god mat. Så var fallet även denna dag, då wienersnitseln smakade förträffligt. Jag hade så när ätit klart då Mats slog sig ner vi mitt bord. Han jobbar på fabriken och vi har ävenledes umgåtts flitigt på fritiden. Den senaste tiden har jag emellertid inte pratat med honom, men det beror inte på att vi är ovänner. Det har bara blivit så av nån oförklarlig anledning.

– Tjänare, sa han. Hur är läget?
– Bra…eller ganska bra i alla fall.

Det var helt ärligt svarat, visserligen mådde jag inte helt okej men betydligt bättre än morse.

– Har inte sett dig på ett tag. Vad sysslar du med?
– Inget särskilt. Var på…
_ Du har ju inte jobbat på ett tag nu. Du är väl inte arbetsskygg din djävel.
– Nja, det ligger väl till…
– Det är rätt. Man kan inte jobba jämt.

Det var då helvete att man inte ska få tala till punkt, tänkte jag. Mats hade en förmåga att att avbryta hela tiden och verkade helt ointresserad att lyssna på vad man hade att säga. Annars var det en trevlig kille som allt som oftast var på ett strålande humör och var öppen för alla förslag.

– Jag har haft problem med magen, lyckades jag skjuta emellan.
– Ja, man brukar säga så, sa han och flinade. Vad gjorde du igår förresten?
– Jag var på krogen.

Blev nu medveten om att jag var tvingad att berätta om festen och om vilka som varit med, men hur skulle jag förklara vem Ernst var?

– På krogen…var det kul?
– Javars, sa jag och försökte dra ut på samtalet.
– Vem var med mer då?
– Ernst Persson.
– Vem fan är det.
_ Jag tror inte du känner honom, men vi var på Falken och drack pilsner.

Falken var namnet på krogen vi besökt föregående kväll.

– Men vem är den här Ernst då?
– Jag träffade honom på stan en dag, så bestämde vi oss för att gå på krogen.
– Hur gammal är han då?
– Jag vet inte så noga, ljög jag.
– Det var som fan. Du träffar en helt okänd person och går på krogen med han.
– Vad är det för konstigt med det…dessutom är det en trevlig karl.

Vi försatta att pratade om gårdagen och till slut var jag tvungen att säga att Ernst ålder var närmare 40. Han fattade inte att jag gick ut och festade med en gubbe som lika gärna kunde va min far.

-De där djävla gubbarna är ju insnöade, sa han. Det märker man ju på farsan; det går ju inte att snacka med honom.
– Där har du nog fel, sa jag. Vi skulle nog tjäna på att umgås personer som är både äldre och yngre. Ta dig som exempel, din umgängeskrets består av killar och tjejer i din egen ålder. Ni blir ju helt isolerade och lever i er egna lilla värld där bara era egna små problem existerar. Det är inte konstigt att de äldre klagar på ungdomen och de yngre tycker de äldre är insnöade. De träffar ju aldrig varandra och umgås.
-Vilken predikan, sa Mats
– Ja, men ligger det inte nåt i det?
– Kanske det. Nu måste jag sticka…ska du med på fest ikväll?
– Tror inte det. Får räcka med gårdagen.
– Ja ja, men vi syns väl.
– Javisst, sa jag och fortsatte att predikan. Tänk på det där jag sa.

Han flinade lite halvhjärtat och jag tyckt mig se i ögonvrån att han fått sig en tankeställare.

kapitel 6

“Terroraktion eller makabert skämt” löd rubriken på förstasidan i länstidningen. Med stora och tydliga bokstäver. Vad som föranledde tidningen att skriva så var våran kupp. Nu hade det väl inte blivit så stora rubriker om vi inte skickat in ett brev, där vi skrev att GAP tog på sig ansvaret. Vi hade först tänkt skriva en vanlig insändare men vi tyckte det var lika bra att dramatisera det hela, så vi skickade alltså ett brev postat i en angränsande stad, som löd på följande vis:

 Här med meddelas att GAF (gröna armé fraktionen) tar på sig ansvaret för den aktion som genomfördes lördag den 25 december på Domusvaruhuset. Ytterligare aktioner är att vänta om inte beslutsfattare och andra medborgare visar välvilja och arbetar för att förändra det samhälle vi nu lever i till ett mera mänskligare.
GAF 

Nu hör till saken att artikeln i tidningen var skriven med ett komiskt tonfall men nåt annat var väl inte att vänta. Syftet med brevet var att få publicitet och det fick vi.

Utan att överdriva var GAF det stora samtalet under den efterföljande veckan. Visserligen undrade folk vem det var som låg bakom kuppen och det spekulerades hejvilt. Somliga personer som inte alls hade med saken att göra, blev utpekade som terrorister och det var ju otrevligt, men eftersom det var en ganska oskyldig aktion spelade det inte så stor roll ansåg vi. Varken Ernst eller jag blev misstänkta och det var väl inte väntat heller.

Den vecka som nu gick låg vi lågt. Vi försökte komma på nya idéer för nästa aktion. Det gick ganska trögt så vi bestämde oss för att köpa en flaska sprit och med hjälp av den hitta inspiration.

Det hade nästan gått en vecka nu och vi ansåg att om nästa kupp skulle bli något liknande som den förra, så var onekligen den bästa tidpunkten lördag förmiddag. Eftersom det var fredag så var vi i tidsnöd men vi bestämde att inte göra något förhastat.  Kom vi inte på något skulle vi vänta tills nästa vecka, men både jag och framförallt Ernst tyckte att det var dags nu. Det var alltså för att planera nästa drag, som vi satt hos mig.

– Det står still i huvudet på mig, sa jag. Det måste finnas många grejer att göra och jag vill verkligen göra nåt nu.
– Jovisst finns det grejor vi kan göras, men det är frågan om vad. Eftersom den förra grejen…
– Vi måste tänka framåt, avbröt jag. Okej, den förra grejen blev lyckad men nu gäller det att nästa också blir det.
– Jo det är klart, men jag anser ändå inte att det ändå viktigt att den blir så lyckad. Det viktiga är att vi visar att vi lever.

Ernst som var lite påverkad av den alkohol vi förtärde, började gestikulera med armarna samtidigt som han pratade. Han såg ut som en politiker som försökte vinna genmäle för sina åsikter.

– Vi kanske ska sätta upp ett anslag på torget med texten “ på grund av bristande inspiration ställs denna aktion in” och underteckna med GAF.

Ernst skrattade pliktskyldigast men blev snart allvarligare.  det var tydligt att han inte var upplagd för skämt så i fortsättningen försökte jag vara allvarligare. Det kan förvisso vara svårt när man fått ett par groggar i sig men jag gjort så gott jag kunde.

– Allvarligt talat, kunde vi inte göra en aktion mot krig och allt våld som förekommer?
– Jo det kan vi väl, men jag undrar om vi är mogna för det redan.
– Hur då, menar du?
– Eftersom det är en stor och världslig sak måste det planeras mycket noggrant. Är det inte bättre att vi går på något mindre problem än det militära?

Det gladde mig att han tyckte att det militära är ett problem. Vi hade inte diskuterat den saken förut men hans åsikter verkade stämma väl överens med mina.

– Det har du nog rätt i, sa jag. Men en sån aktion måste göras.
– Jo, den saken är klar men som sagt var tycker jag att vi väntar med det.
– Men nu gäller det nattens aktion, fortsatte Ernst. Har du ingenting att komma med?

Jag hade faktiskt inget att komma med. Vi satt nog i ett par timmar utan att komma på något konkret. Ett par förslag hade vi men de var för svåra att genomföra nu, så vi stod kvar på samma ställe och stampade.

Jag försökte diskutera vidare om det militära med Ernst, men han var inte pigg på det. Han sa att det får vi snacka om senare. Det enda jag fick ur honom var att han gjort lumpen på Gotland.

– Spelar inte IFK match i morgon, sa jag.

IFK är stans stolthet när det gäller sport. Nu ligger de på övre halvan i div. 3.  Visserligen har de bara spelat fyra matcher och således bara börjat säsongen, men nu när det byggts en konstfrusen hockeyrink är intresset på topp. Laget var med om att kvala till div. 2 förra året men lyckades inte vinna en enda match och ledarna skyllde på dåliga träningsförhållande. Kommunen bestämde efter långa överläggningar att bygga en konstfrusen ishockeyrink. Klubben ville givetvis att det skulle byggas en inomhusrink men fick ge sig för kommunens argument att det skulle kosta för mycket.

Nu ställdes stora förväntningar på klubben och det var mycket folk på matcherna. Med mycket folk menas förstås efter div 3-mått mätt. På de två senaste hemmamatcherna de spelat hade samlats 300 personer vardera. De spekulerades i att det skulle komma mer folk till matchen i morgon eftersom de senaste mötena hade slutat med fullpoängare.

– Det vet jag inte, sa Ernst, men det står väl i tidningen.
– Jo här står det. Klockan tre på lördag eftermiddag.
– Än sen då?
– Där samlas alltid mycket folk och jag tänkte vi kunde göra nåt där.
– Vad då tillexempel?
– Vi kunde ju mål något på isen. En ny paroll.
– När ska vi hinna göra det. Målar vi det nu så får det bort det innan matchen börjar.

Det hade han förstås rätt i, så mitt förslag var kanske inte så väl genomtänkt. Och skulle vi göra en aktion på en idrottsarena måste nog aktionen handla om idrott. Vi ratade förslaget och försökte komma på nåt nytt.

Att komma med något nytt skulle visa sig vara i det närmaste omöjligt. Inspirationen var lika med noll så vi gav upp våran idé om att hitta på nåt under natten. Vi resonerade som så att det var bättre att inte göra någon aktion alls än att gör en som inte var välplanerad.

Istället tog vi en taxi till en närbelägen stad och gick på krogen. Det var ett tag sedan vi varit ute på lokal så det blev en mycket trevlig kväll, men inspirationen infann sig aldrig

Kapitel 5

Det var inte utan en viss förvåning jag såg att banderollen satt kvar på Domus. Jag trodde nog att den skulle plockas ner, om inte direkt, så efter en timma eller två. Nu var inte fallet så, utan den hängde kvar fast klockan var över elva på förmiddagen. Jag stannade till en stund och läste texten. Den syntes hur tydligt som helst, grön och vacker. Jag upptäckte en kvinna i 50-årsåldern som stod alldeles intill mig. Även hon läst vårt budskap.

– Är det där någon reklam av något slag, sa hon.

Visserligen kanske man kan kalla det reklam, men det var nog inte reklam av den bemärkelsen hon menade. Jag visste inte vad jag skalle svara, för om jag sagt som det var, kanske hon listat ut att jag var en av upphovsmännen bakom parollen. Det var väl inte så farligt om så skett, men nu var jag mest intresserad av reaktionen som blivit. Det kanske var så att många följt damens exempel och tagit, som i det här fallet, en spontan kontakt. Jag tycker i alla fall att det skulle passa med ett test på denna äldre kvinna och på så sätt se hur hon reagerade.

-Nej, sa jag. Det är nog ingen reklam, snarare en protest.
– En protest?

Hon tittade förvånat på mig, men efter en liten stund såg hon mera förstående ut.

– Jo, det är väl några ungdomar som gjort det.

Hon skulle bara veta hur det låg till med den saken. Förvisso var inte jag mer än 23 år, men Ernst däremot var ju i alla fall närmare 40.

– Men visst, fortsatte hon, ligger det någonting i det som står där.
– Tveklöst, sa jag och började gå mot varuhuset. Jag tittade bakåt och fann att den gamla damen stod och pratade med två andra kvinnor. Samtalet rörde sig med all säkerhet om banderollen, för blickarna var riktade mot taket.

Inne i cafeterian var det mycket med folk och det var väl en till förklaringarna till att jag inte hittade Ernst med en gång. Jag lät blicken svepa över de fullsatta borden. Vid ett hörnbord satt en man som eventuellt kunde vara Ernst, men det var svårt för mig att avgör. Han satt nämligen med ryggtavlan vänd mot mig, men när han vred huvudet en aning såg jag på profilen att det var han. Emellertid gick jag inte dit direkt utan ställde mig i matkön. Jag var mycket hungrig och bestämde mig för en rejäl frukost.

Jag beställde ägg och bacon, inte vidare originellt kanske, men fyller den funktion som menas med en frukost. Så är det ju sällsynt att man får en misslyckad portion. Jag menar att en entrecote kan ju vara mycket god men den kan också vara dåligt tillagad; ägg och bacon är däremot alltid ägg och bacon och det var vad jag var ute efter. Sen hör till saken att priset för det mesta är mycket förmånligt. Man kan komma undan med en tia och då är ett glas mjölk inberäknat.

När jag vände mig bort mot den plats Ernst satt, vinkade han frenetiskt. Han trodde tydligen inte jag hade upptäckt att det var han som satt där, så jag lät han fortsätt tro det. Jag såg letandet utöver lokalen på alla platser utom där Ernst satt och försökte se så bekymrad ut som möjligt. När jag skulle till att betala såg jag att han reste på sig och troligtvis var avsikten att visa var han satt. Jag gav honom en vink att jag sett honom och besparade honom det besväret att gå fram till mig. Efter det att betalningen var avklarad gick jag och satte mig vid bordet. Ernst var irriterad att jag inte sett honom fast han vinkade.

– Är du blind eller? Jag vinkade som en galning.
– Det var mycket folk, försvarade jag mig med.

Det var föga lämpligt att avslöja att min bristande synförmåga egentligen var spelad, så jag behöll mitt lilla skämt för mig själv. Ernst blev genast på bättre humör när vi bytte samtalsämne.

– Hur verkar läget på gatan, frågade jag. Har budskapet givit resultat?

– Jo, det har det väl på sätt och vis. Folk jäktar lika mycket men det har orsakat en del diskussioner. Det har jag sett bara på den lilla stund jag suttit här.

Jag berättade om det samtal jag haft med den gamla damen och det visade sig att han råkat ut för en liknande situation.

– Det får man ju räkna som en positiv reaktion, sa jag.
– Jo och sedan hörde jag att länstidningen varit här och fotograferat.
– Vad säger du. Kommer det i tidningen?
– Det gör det med all säkerhet.
– Det var som fan, sa jag. Det här måste följas upp.

Ernst markerade med fingret att jag skulle tala tystare. Jag hade höjt samtalstonen omedvetet, efter det att Ernst berättat om tidningen. Det kunde ju föranleda att någon vid de kringgärdade borden  uppfattade att det var gärningsmännen som satt här och det var i och för sig inte så farligt men vi hade bestämt oss för att om möjligt arbeta diskret. Åtminstone i början.

Efter det att vi försäkrat oss om att ingen uppfattat vårat samtal fortsatte jag att tala, nu i viskande ton.

– Jo, som sagt var. Vi måste följa upp det här
– Det är givet, men hur?
– När du nämnde att tidningen var här, tänkte jag att vi kunde följa upp med en insändare. Vi kan skriva en förklaring om meningen bakom vår protest.
– Bra idé. Det gör vi nu direkt.

Nu var det var det jag som fick tysta ner Ernst; han blev eld och lågor över mitt förslag.

– Lugn, sa jag. Först måste vi kontrollera att det verkligen kommer i tidningen. Sedan är det ett annat problem också.
– Vanligtvis kommer inte insändare in i tidningen utan att namn och adress medföljer, så vi måste hitta på ett täcknamn.
– Om vi förutsätter att det kommer i tidningen, så tror jag att även vår insändare kommer in, även om inte namn och adress finns. Ämnet är ju så aktuellt så jag tror det räcker med en signatur.

Ernst hade nog rätt i den saken, för även om händelsen inte väckt någon större uppståndelse, så var det i alla fall en annorlunda sak, så varför skulle inte tidningen ta in vår insändare.

Nu gällde det att hitta något täcknamn eller en signatur. Vi satt båda tysta och funderade. Vi kunde ju utnyttja vilket namn som helst men både Ernst och jag ville att signaturen skulle ha samband med våran aktion. Jag kom med ett par förslag men Ernst var inte nöjd. Jag började misstänka att han förutsatt sig att komma med det bästa förslaget själv, så jag överlät problemet till honom. Det nämnde jag inte men i fortsättningen satt jag tyst och väntade på att Ernst skulle yttra sig.

Jag tyckte det skulle passa med kaffe på maten, så jag frågade Ernst om han ville ha en kopp också. Han nickad bara till svar och fortsatte grubbla. Det var verkligen roligt att se hur Ernst gick in för de saker vi förutsatte oss att göra. Han var verkligen inspirerad och det ska inte förnekas att jag rycktes med i den optimism och framtidsanda som lyste från honom. Det verkade var år av passivitet och till viss del handlingsförlamning som nu fick sitt utlopp. Det berättade han vid ett senare tillfälle att hans personlighet verkligen hade förändrats och det kände betydligt meningsfullare att leva nu, när vi påbörjat våra försök att förändra samhället.

Efter det att jag hämtat kaffet, såg jag genast att han kommit på en signatur. Det gick inte att ta miste på att han var nöjd ty ansiktet sken som en sol. Ibland tyckte jag han betedde sig som ett barn, men det sa jag inte till honom.

– Kläm fram det då, sa jag.
– GAF
– GAF? nu fattar jag ingenting.
– Just precise. Gröna Armé Fraktionen.
– Men vad har det i sammanhanget att göra, frågade jag. Det låter ju som en terrororganisation. RAF har man ju hört talas om.
– Jo det är klart, men så här har jag tänkt mig. Gröna står för färgen grön. Jag har tänkt att vi ska använda oss av färgen i kommande aktioner eftersom det förknippas med frihet och så där. Gröna vågen har du väl hört talas om?
– Jo, men någon armé är vi väl inte!
– Nej, det förstås men vi får tänka på framtiden.  Som läget är nu så arbetar vi mer som en gerilla, men i framtiden när vi fått mer medlemmar kommer vi att bli en armé.

Jag visste inte om Ernst menad allvar med det han sa. Armé låter ju militärt och det är ju en av de saker vi måste arbeta emot. Visserligen har jag inte hört Ernst åsikter om det militära, men för mig var det en självklarhet att arbeta mot kriget. Men som sagt var, kanske det låg lite satir bakom det hela, för jag tyckte han hade glimten i ögat.

– Fraktion då, frågade jag. Vet du vad som menas med fraktion?
– Javisst. Ordagrant betyder det meningsgrupp. Jag hörde det på Rapport i veckan i samband med kapningen.
– Det låter ju vettigt. Gröna Arméns Meningsgrupp. Okej, sa jag. Vi tar det namnet.

Vi skålade i kaffekopparna och med det så var vi en organisation, visserligen bara två medlemmar, men vi hade bara börjat.

Vi ansåg att det var dags att gå, så vi lämnade cafeterian. När vi kom ut på gatan såg vi att två av de anställda på varuhuset just var i färd med att plocka ner banderollen. Vi skrattade lite och var inte alls ledsna. Den hade redan gjort sitt och var ett avslutat kapitel. Nu skulle nya planer smidas.

Kapitel 4

Efter vi utfört vårt uppdrag bestämde vi oss för att åka hem var och en till sitt, Ernst påstod sig vara mycket trött efter morgonens strapatser. Det var inte så konstigt eftersom vi inte sovit något under natten’’.

Allting hade gått bra under morgonen, nästan oförskämt bra. Vi slapp att spika upp banderollen och på så sätt göra åverkan på affärsbyggnaden. Nu band vi istället upp den med snöre, ena ändan i den väldiga neonskylten och andra ändan i en stupränna som var placerad i ett närmast perfekt avstånd. Mina farhågor om att färgen skulle rinna och där med göra budskapet oläsligt visade vara obefogade. Det var jag som fick uppdraget att texta, för Ernst påstod ej vara så haj på det där med välskrivning. Senare slog det mig att det inte var bristande förmåga i att texta snyggt som var problemet, utan snarare rädsla för att avslöjas på sitt sätt att texta. Vid en eventuell polisutredning skulle de misstänkta med all säkerhet få avlägga skriftprov och skulle Ernst då tillhöra gruppen misstänkta så var ju sannolikheten ganska stor att han avslöjades.

Jag godtog emellertid hans ursäkt, för jag ansåg att det inte fanns tid att diskutera det då, när vi befann oss på taket.

Det som förvånade mig mest var att det inte syntes till en enda människa på gatan nedanför, så när som på en brevbärare. Han hade däremot bråttom och upptäckte oss således inte. Annars var det hur lugnt som helst. Det var ju inte så konstigt egentligen, för klockan var inte mer än sju och hela kuppen tog inte tjugo minuter ens.

  Innan vi åkte därifrån beskådade vi våran text på avstånd och fann att den syntes mycket tydligt. Jag kände mig lite stolt över texten, det skall ej förnekas. Den var hur tydlig som helst och det fanns därmed inga oklarheter.

Därefter körde han hem mig, men innan vi skildes bestämde vi oss för att ses på Domus restaurang klockan elva för att kolla upp reaktionerna.

– Du, sa Ernst och tittade på mig med sina rödsprängda ögon. Det här var bara början.

Jag kom att tänka på att han kan ju inte vara nykter än. Vi tog ju den sista groggen strax före tolv kvällen innan, men det var väl inte rätt tillfälle att påpeka det nu så jag lät saken bero.

– Javisst, sa jag, bara början.
– Och så ses vi klockan elva på Domus.
– Okej, sa jag och klev ur bilen. Klockan elva.

Jag gick med tunga steg upp till min lägenhet och slängde mig på sängen. Konstigt nog var jag inte hungrig utan enbart trött. Jag tänkte att det där med mat får komma senare, eventuellt får jag ta en stadig frukost på Domus. Funderade istället på våran kupp vi utfört. Vad kommer den att leda till? Folk kanske stannar upp och läser vår text för att sedan stressa vidare. Eller blir det så att folk dämpar takten? Det återstår att se, men en positiv  sak kommer troligtvis att ske och det är att vårat budskap kommer diskuteras på gatan. Kanske inte innehållet utan snarare vem som har satt upp den och det är gott nog. Jag menar att folk som inte känner varandra kommer i samspråk och får en pratstund.

Vem vet, kanske varuhuschefen plockar bort banderollen direkt när de öppnar. Det spelar i alla fall ingen roll, vi hade ju i alla fall gjort något. Även om inte andra människor får ta del av det, så kan Ernst och jag känna en viss tillfredställelse. Vi har ju bara börjat varat försök att ändra samhället och även om det inte ger något resultat så har vi bevisat för oss själva att vi kan göra något. Vi är nog inte så pacificerade när det kommer till kritan.

Innan jag somnade ställde jag klockan på ringning. Det vore  synd att missa vårat möte, där det var tänkt att sammanfatta vår aktion och även planera för framtiden. Det vill säga om vi kom på nån ny idé.

Trots att det började ljusna var det inga problem att somna om. Gissningsvis var det inte det för Ernst heller. Jag hade åtminstone fått ett par timmars sömn under natten, vilket Ernst inte hade åtnjutit. Han var mycket pigg och alert hela tiden, både före och under arbetets gång, men efteråt hade han tydliga problem att hålla ögonen öppna. Nu skulle vi i alla fall sova ett par timmar och det var behövligt.

kapitel 3

Klockan var inte mer än halv sex på morgonen, när jag vaknar av att det ringer på dörren. Jag undrade vad det var för dåre som kom och väckte mig så här tidigt på lördagsmorgonen. Min första tanke var att inte öppna, men personen som stod utanför gav sig inte i första taget. Det ringde och knackade på dörren om vartannat. Jag tog mig upp i alla fall och slängde på mig jeansen. “Lugn för fan” ropade jag, men det hjälpte inte. Det fortsatte att ringa. När jag till slut öppnade dörren, så vem stod där om inte Ernst Persson. Jag han knappt öppna förrän han rusade in.

– Jag har kommit på det, sa han upphetsat.

Först fattade jag ingenting och frågade således vad han kommit på.

– Jag har tidernas idé.
– Vadå för idé?
– Det vi snackade om igår. Jag har kommit på vad vi ska göra.

  Nu började jag fatta vad det var frågan om, men en sak förstod jag inte och det var varför han kom instörtande så här tidigt.

– Jo, så här ligger det till.

Han slängde undan lite kläder från en stol och satte sig.

– Jag hade lite svårt att somna i natt så jag låg och tänkte på det vi snackade om igår. Vi bestämde ju oss för att hitta på nån grej och nu har jag gjort det.

Då började jag bli lite intresserad för han var verkligen ivrig att berätta.

– Nå, sa jag, vad har du kommit fram till?
– Eftersom det är lördag idag och således mycket folk på stan tänkte jag vi kunde göra en demonstration.
– Vad då för demonstration?
– Så här har jag tänkt mig, fortsatte han. På det varuhus vi blev bekanta ska vi hänga upp en banderoll med följande text: Bröder och systrar, slå av på takten. Vad säjs om det?

Han var verkligen stolt över sin idé och försökte inte dölja det heller. Han lutade sig bakåt och väntade på min reaktion.

_ Okey, sa jag, hur har du tänkt dig de praktiska då? Vi måste ha en banderoll och så måste vi ha färg.
– Bara lugn, jag har allting klart. Men vi måste skynda oss innan det blir för mycket folk.

Efter det att jag fått på mig kläderna rusade vi ner till hans bil dom stod och gick på tomgång. Han slängde i ettans växel och vi for iväg med en rivstart. Han såg mycket bestämd och målmedveten ut, men han yttrade inte ett ord om några detaljer i sin plan, så jag frågade igen hur han tänkt sig det hela.

– Nu åker vi till mitt garage och hämtar de saker vi behöver. Jag har ett vindskydd, ja ett sånt man har när man solar på stranden du vet, och så har jag färg. Röd eller grön tror jag är lämpligast. Sedan får vi binda upp den med snöre eller använda spik. Jag har både snöre och spik.
– Men den måste ju torka, avbröt jag. Om vi viker ihop den blir det ju kladdigt och sedan går det ju inte att läsa vad det står.

Jag var tveksam om det skulle fungera. Jag var alls inte emot hans idé, tvärtom började jag gilla den, men allt måste klaffa. Det visade emellertid att min oro var obefogad för i hans planer ingick att först när banderollen var uppsatt skulle målningen ske.

– Vi klättrar upp och monterar den, sen textar vi med stora bokstäver “Bröder och systrar, slå av på takten”.
– Men hur ska vi komma upp på taket?
– Det finns en stege på skorstenen så vi får använda den. Sen går vi ner på det lilla taket över entrén. Är du med?
– Jo det verkar realistiskt men tänk om nån ser oss.
– Den risken får vi ta. Klockan är nu sju och det behöver inte ta mer än fem minuter.

Det var ingen idé att fråga mer för han hade planerat vår lilla kupp in i minsta detalj, så det var bara att hänga med. Och förresten kan det ju inte vara brottsligt heller, för vi menar ju bara väl. Det är ju inte nån politisk propaganda eller reklam av något slag. Jag skulle vilja karakterisera det som ett litet nödrop till samhället, en uppmaning till folket på gatan.

– Det var en ganska bra grej du kom på, Ernst. Visserligen ingen större grej men dock en början.

Han svarade inte, utan rattade Volvon i en rasande fart och jag började bli smått nervös för hans sätt att köra. Allting gick bra och snart var vi framme vid hans garage. Det var beläget på baksidan av huset han bodde i.

Han rusade ur bilen och jag tänkte följa efter men hann inte ur bilen förrän han var tillbaka med grejorna. Ett stycke vindskydd, vars storlek uppskattningsvis var 7 X 1 meter, en burk färg, pensel, hammare och spik samt ett rep var de saker han släpade på. Eftersom han var tvungen att använda båda armarna tog ha foten till hjälp när han stängde garagedörren. Jag undrade hur han skulle klara att öppna bagageluckan. Det var förvisso min plikt att sköta den saken men jag avvaktade för att se hur han klarade den saken. Mycket riktigt gjorde han ett försök men insåg att det var omöjligt.

– Stå inte där och glo utan hjälp till här istället.
– Visst sa jag. Det var fan vad det gick snabbt. Hade du alla saker klara för avhämtning?
– Jag gjorde vissa förberedelser innan jag for till dig, sa han och flinade.

Jag kände mig en aning nervös fastän jag visste att ett avslöjande inte skulle ställa till med några större problem, på sin höjd en notis i tidningen. Det kanske till och med skulle komma på förstasidan  men som sagt var kunde det inte bli tal om någon efterräkning.

Ernst däremot var i en annan värld. Det verkade inte existera något annat för honom nu. Hans beteende liknade närmast en barnunge. Det tindrade i hans ögon och jag ville inte säga nåt om ett eventuellt misslyckande.

  Vi drog igenom ritningarna en gång till och allt verkade ok. Det enda var tiden som arbetade emot oss. Klockan var redan över sju, men eftersom det var mörkt ute var det inte någon fara på taket.

Han parkerade bilen ett kvarter bortanför varuhuset och vi gjorde oss klara för operationen “rädda samhället”.

%d bloggare gillar detta: