kapitel 1

kapitel 1

– Lugna ner dig, sa jag eller skrek. Jag vet inte vilket, för jag var lindrigt sagt upprörd. Det skall ej förnekas att inte han var det också men det var därför jag brusade upp. Det fanns ingen anledning för honom att sticka upp. Visserligen var det mitt fel att han var upprörd. Visserligen var det jag som råkade placera min högra fot, storlek 45, på hans fot. Det var ett misstag som händer då och då i det stressade samhälle vi lever i. Men det hör till saken att ja bad om ursäkt en sekund efter jag upptäckt mitt misstag. Varför accepterade han inte det och lät saken vara. Nej då, han skrek att jag var en jävla idiot och frågade om jag inte hade egna fötter att stå på. Det blev för mycket för mig, som inte var i bästa form, det skall inte förnekas och jag skrek tillbaka och hotade att sätta foten i ansiktet om han inte höll käft. Tydligen var inte han heller i balans för han var på väg att ladda en höger.

Det märktes att han tog mig på allvar och blev genast lugnare. Han upptäckte även att det ställe vi befann oss på var en i kö på Domus varuhus. Han kom även att tänka på att det var fredag och således gott om kunder i affären. Vidare upptäckte han att det var folk både före och efter oss i kön.  Både han och jag blev helt naturligt generade eftersom det verkade som ingen missat vår lilla sketch. Vi tog i alla fall oss samman och låtsades som inget hade hänt.

Efter en minut och tre kunder senare vände han sig om och tittade mig i ögonen. Jag, som just börjat fatta vad som hänt,  börjar småskratta lite och han som också förstått det komiska i situationen, skrattar tillbaka.

Vårt lilla Intermezzo var nu glömt av oss och de tillfälliga åskådare som åter igen stressar vidare bland reavaror och livsmedelsmontrar.

– Det var inte min mening att brusa upp så, jag var i lite obalans förstår du. Stressigt och sådär.
– Det är ok sa jag. Det var nog mitt fel också.
– De här köerna är nog inte bra att stå i. Det går på nerverna.
– Det är inte bara köerna. Hela samhället är på väg utför. Det är ett alldeles för högt tempo, alla har bara tid att tänka på sig själva.
– Du har rätt.

Vår diskussion avbröts i och med det att det var hans tur att betala sina varor, som huvudsakligen bestod av livsmedel, men jag upptäckte även en skjorta av märker Jockey. Efter det att han plockat ner sina varor i en kasse märkt Domus, erbjöd han sig att bjuda på en kopp fika i restauranten. Det fanns ingen anledning för mig att tacka nej. Det är alltid intressant att prata med okända människor. Visserligen var det nära att vi ställt till med en präktig skandal i varuhuset, men det var glömt nu.

Jag lyckades hitta ett ledigt bord i den närmast fullsatta restauranten. Efter att klarat sig igenom ytterligare en kö kom han tillbaka och satte sig. Kaffe och wienerbröd, jo jag tackar.

– Ernst Persson, sa han och sträckte fram kardan. Det v ar en mycket kraftig hand och jag tackade Gud för att vi inte börjat slåss. För övrigt var den en ganska lång karl, kortklippt med sidolugg lite utstående öron. Jag kunde inte föreställa mig något annat än att han var grovjobbare. Det visade sig senare att mitt antagande var korrekt. För övrigt uppskattade jag åldern till 35-40 år.

– Vincent Ahlm, sa han och jag tog hans hand.
– Du, sa han och lutade sig tillbaka i stolen. Det var tur att vi lugnade ner oss där inne. Jag var beredd att klippa till. Jag vet inte vad som for i mig, men jag såg rött.
– Det är nog jag som ska va tacksam. Det hade med all sannolikhet blivit slarvsylta av mig, men jag hade nog kämpat till slutet. Jag var helförbannad.

Han skrattade lite och sa efter att synat min mycket klena kroppsbyggnad förhållande till min längd, insåg även han att ett slagsmål mellan oss bara kunnat sluta på ett vis. Vi tyckte det var ett avslutat kapitel och bytte samtalsämne. Jag fick mitt antagande om hans yrke bekräftat. Han berättade att han arbetade inom byggbranschen men att det för tillfället var klent med jobb. Det var därför han utnyttjade arbetslöshetskassan. Han sa det rent ut utan att ha några samvetskval. Jag sa att det var helt okey, har man inget jobb måste man ju leva ändå. Annars är det ju ganska vanligt att folk brukar ta till med en lögn i en situation som denna. Men han menade att det var fackets plikt att betala ut pengar när han inte hade jobb.

– Va fan sysslar du med då, Vincent?

Jag svarade helt uppriktigt och sa att jag varit sjukskriven den senaste veckan och troligtvis var jag tvungen att fortsätta med det de närmaste veckorna.

– Men annars jobbar jag på Mekaniska verkstaden här i stan.
– Hur är det att jobba där då?
– Det är väl skapligt.

Jag ville inte gå in närmare på jobbet för just nu var jag väldigt less på det. Därav sjukskrivningen. På sjukintyget stod det nånting om magsjukdom, men det var väl inte så farligt med det. Den egentliga orsaken var väl tristess. Ja, jag fick spader på jobbet och läkaren förstod mycket väl att jag behövde ett par veckors vila.

Vi satt och pratade om lite av varje, mest allmänna saker som arbete och fritid. Han berättade att han var skild sedan fem år tillbaka och var far till en son som var 15 år men han ville inte gå in närmare på det. Nu bor han i ett bostadsområde utanför stan, en tvåa med kök.

– Vad sysslar du med på dagarna då.? Jag menar att det måste väl vara tråkigt i längden att gå hemma och inget göra.
– Jovisst, men det hör till saken att jag trivs inte så bra med mitt jobb. Kroppen börjar bli sliten nu. Ryggvärk och sådär. Men visst är det långtråkigt många gånger. Det blir att man tar en promenad till stan och på kvällen ser jag på TV. Men sen har man ju en hel del kompisar som kommer och hälsar på.

Det verkade helt korrekt det han sa om sin rygg. Visserligen var han stor och kraftig men det syntes på han att jobbet hade farit illa med honom.

– Det är ju inte meningen att man ska fördärva sig på jobbet, sa jag. Har du aldrig funderat på att byta jobb?
– Vad finns det för jobb för mig nu? Jag är 39 bast och har inte gjort nåt annat än snickrat. Nej, jag får nog fortsätta med det.

Han hade nog rätt. Det var kanske inte så lätt att byta jobb, särskilt nu när det är så stor arbetslöshet.

Jag funderade på varför han inte frågade vad det var för fel på mig, men det intresserade honom tydligen inte. Det var lika bra det, för jag var inte alls inspirerad att prata om det.

Jag var väl inte heller så vidare glad att gå hemma men för tillfället kändes det bättre än att jobba.

Tiden rusade iväg och det började gå mot middag. Innan vi bröt upp enades vi om att träffas senare på kvällen. Det var nog en hel del saker vi kunde diskutera, den saken var säker.
– Vi kan väl säga att du tittar upp till mig vid 8-tiden, sa Ernst.
– Javisst. Vi har nog en hel del saker att snacka om.

Jag tackade för fikat och vi gick åt var sitt håll.

Annonser

Om rabarberpolisen

Kosmopolit - Blåbärsputte

Publicerat på 26 december, 2013, i Trevaren. Bokmärk permalänken. Lämna en kommentar.

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Google+-foto

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

Ansluter till %s

%d bloggare gillar detta: