kapitel 2

Klockan var tio över åtta när jag stod utanför den dörr som var beprydd med namnskylten E. Persson. Jag stod och väntade på att han skulle öppna. I min innerficka låg en kvarting Renat som jag tidigare inhandlat. Det skulle senare visa sig vara ett onödigt köp för Ernsts barskåp var synnerligen välfyllt och han insisterade hela tiden på att få bjuda.

Nu stod jag alltså och väntade på att han skulle öppna. Det dröjde emellertid inte många sekunder innan han uppenbarade sig och han hälsade mig välkommen med ett vänligt leende.

– Kom in och häng av dig, sa han. 

Jag hängde således upp jackan på de krokar som var avsedda för just det ändamålet och klev in i vardagsrummet. Vi slog oss ner i den gröna soffgruppen som var belägen i ena hörnet. Rummet var möblerat på ett sätt som var enligt min mening ganska vanligt. Det fanns en stor bokhylla i valnöt och förutom soffgruppen fanns det en fåtölj i brun manchester. Ett blomsterbord var placerat i det andra hörnet och intill det stod en spinnrock. En färg-tv av märket Arena fanns att beskåda i bokhyllan. Det var onekligen trevligt möblerat, men inte på något sätt uppseendeväckande.

– Nu saka vi ha en grogg, sa Ernst och plockade fram två stora glas.
– Jag tog med mig en liten flaska, påpekade jag. Vi kan ta den.

Han lyssnade inte på det örat utan hämtade en stor flaska vodka ur barskåpet.. Därefter hällde han upp två stora groggar och höjde glaset.

– Skål Vincent. Trevligt att du kom.
– Skål Ernst.

Så började vi språka, först en aning trevande, om lite av varje. Vi kom in på ämnet politik och vi var väl ganska eniga på den punkten. Han var socialdemokrat men hade med tiden blivit lite tveksam över deras politik. Men det har ju inte blivit bättre sen borgarna tagit över så det finns ju för närvarande inget alternativ, som han uttryckte det, man kan ju inte bli kommunist.

– Men det som oroar mig är den snabba utvecklingen som sker. Du förstår, människan kommer i kläm. Det enda de styrande tänker på är de ekonomiska problemen, sen sen sitter individen i sin lägenhet eller villa och tittar på tv. Det enda han funderar på är om man har bättre märke på bilen än grannen eller samma soffa som förekommer i den nya engelska serien som går på tv.

– Jo, det är nog sant. Tv är ett fördärv förresten. Den passivisera folk totalt. Jag menar att folk behöver ju bara trycka på en knapp så får de programmet serverat. Tänk vad trevligt det kunde va om man i stället samlade ihop en grupp och spelade lite teater exempelvis. Tänk om ni som bor i denna trappuppgång samlades i en lokal, istället för att se på tv, och skapade något själva.
– Visst vore det kul, men du vet hur det är. Ingen tar sig för något.
– Jo, det är nog sant, sa jag. Men någon måste ju börja. Jag måste erkänna att jag också är en sån som följer med i dessa otaliga serier som går.
– Men jag tror det är många som resonerar som oss, men folk är såpass passiva att ingen tar sig för något.
– Men du Ernst, ska vi inte försöka göra något. Jag menar att det är ju inte bara tv:s fel att det blivit såhär, men vi kunde ju börja med den.

Vi var verkligen eld och lågor över idén och att vi sen fått i oss ett par groggar försämrade inte läget. Han berättade att det var bättre förr när det varken fanns tv eller diskotek. Han bodde ute på landet och de hade väl inte så gott ställt i alla gånger, men vi v ar lyckligare då, sa han. När vi skulle roa oss på lördagskvällen så hjälpte alla till att rusta upp logen för dans.

– Och inte var det en orkester med berg av högtalare och ljuseffekter. Nej då, det var två av de äldre gubbarna som spelade dragspel och fiol men det svängde ordentligt. Både gamla och unga var där och dansade och något senaste mode existerade inte.

– Men vad ska vi gör åt situationen idag, sa jag.

Vi ville verkligen göra något men visste inte vad. Vi diskuterade och diskuterade men kom inte fram till något radikalt. Klockan började gå mot midnatt och jag måste tänka på att gå hemåt. Det hade varit en givande kväll och enades om att inte ge upp våra idéer.

– Det här får vi tänka igenom noga, sa Ernst. Kommer du på något kan du väl slå en signal.

Jag fick hans telefonnummer och lovade att ringa om inspirationen kom. Eftersom jag inte hade någon telefon gav jag honom min adress och vi poängterade än en gång att den här idén ska vi inte släppa.

Jag tackade för mig och gick sakta hemåt. Först nu kände jag att vi druckit sprit. Jag vinglade lite, men var för den delen inte så farligt berusad.

det märks att det är höst för det är lite småkyligt ute. Visserligen var klockan över tolv på natten men det var verkligen kallt. Jag undrade om det var minusgrader, men det var det troligtvis inte. Kanske det blir frost i natt. Jag tittade upp mot himlen och såg att det var stjärnklart. Det var ganska vackert med alla dessa stjärnor och månen.

Jag funderade på att besöka korvkiosken men det skulle bli en ganska lång omväg och jag var inte så hungrig. Ernst hade bjudit på revben, så jag beslutade att gå raka vägen hem.

Jag hyrde en liten lägenhet, ett rum och kokvrå, i ett litet äldre hus. Det var inte så vidare modern men det fanns i alla fall varmvatten och dusch och hyran var ganska moderat. Det var mest äldre folk som bodde i huset. Jag trivdes där och det gjorde nog de andra hyresgästerna också för under de fem år jag bott där så var det ingen som flyttat. Men huset var ju inte så stort, fyra lägenheter, och vi kände varandra ganska bra så det var väl inte så konstigt.

Det var mörkt i hela huset så jag försökte ta det ganska lugnt upp till min lya. Det var vissa problem att få nyckeln i låset men orsaken till det berodde inte på att jag var berusad utan snarare att mina fingrar var lite stela efter promenaden i kvällskylan.

Innan jag somnade låg jag och tänkte på vårat samtal vi fört. Det var nog en vettig idé att försöka göra någonting själva.

Jag somnade ganska snart och hann inte tänka så mycket på saken. Men en sak var säker, jag och Ernst ska göra något. Vad något sedan innebär, det återstår att se.

Annonser

Om rabarberpolisen

Kosmopolit - Blåbärsputte

Publicerat på 28 december, 2013, i Trevaren. Bokmärk permalänken. Lämna en kommentar.

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Google+-foto

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

Ansluter till %s

%d bloggare gillar detta: