Fredagen den 11/11-77 – a day in the life

Om man skulle gå in i skogen och titta lite, tänkte jag. Det var ju där jag lekte indian och cowboy som barn. Det var också i den skog man låg och pimplade mellanöl. Ja, det var många trevliga minnen som dök upp, men det måste väl vara igenväxt nu för tiden. Jag ställde cykeln vid dikesrenen och bestämde mig för att ta en runda. Bäcken var överfull av det myckna regnandet. Efter stort besvär tog jag mig dock över. Så var jag inne i skogen.

Jodå, jag kände igen de gamla stigarna. Platserna vi drack öl på nyttjades tydligen av dagens ungdom. Det låg mindre berg av tomma burkar, numera folköl, och jag blev inte det minsta irriterad över nedskräpningen utan såg tillbaka på tiden när vi själva satt där och pimplade.

Efter en stunds botaniserande får jag se en man som står och tittar bland granarna. Jag är inte säker på om han sett mig, men efter en stund går jag fram till mannen. Han är i 50-årsåldern, har glasögon, är grönklädd och har kraftiga stövlar. Till att början med är han en aning reserverad men efter en trevande inledning börjar vi prata om både det ena och det andra.

Vi samtalade om naturen och dess omgivning och han berättade att det var hans stora intresse. Efter en stund hördes prassel och steg. Fram kliver två jägare i gröna hattar med orange band. Vi tittade på varandra, skrattade och kom fram till att det var olämpligt att jaga så nära bostadsområdet. Samtalet gled in på jakt och eftersom mina kunskaper är begränsade var det mest jag som ställde frågor. Visserligen var viltstammen alldeles för stor och gjorde avsevärd skada, sa han, men att jaga här var ju nästan löjligt. Det är ju ett populärt ställe för barn och motionärer. Vi fördömde även kungajakten.

Så slog vi oss ner vid en gran och han visad sina egenhändigt byggda fågelholkar. Det var hans egentliga ärende i skogen och jag påpekade att hålen måste vara för små. Han log överseende

Han tog några steg åt sidan och spanade in bland granarna. Jag frågade om jägarna hade träffat nåt djur, men han var inte i stånd att se det. Han kom åter och satte sig och jag frågade om han ville ha en öl. Han tackade och sa att det skulle smaka bra efter maten. Jag sa att just på den här platsen tältade vi som barn, men tyvärr blev vi bortkörda av lagens långa arm. Vi hade en trevlig pratstund när jägaren plötsligt dök upp igen. Han gömde blixtsnabbt ölen bakom stenen men jägarna ägnade oss ingen uppmärksamhet. Vi fortsatte att språka en halvtimma.

Vi hade det trevlig där ute i skogen men när alla ämnen vara stötta och blötta påpekade jag försynt att jag hade ärende i stan. Jag tackade för mig och uppsökte min cykel.

På väg in till stan skrattade jag för mig själv. Här går man en hel dag i bebyggelsen utan att tala med en enda person och så ger man sig in i snårskogen och genast träffar man på folk att tala med.

Jag var i god form när jag forcerade fram på landsvägen trots att vädret inte var det bästa. Det blåste kraftigt och var småruggigt.

Jag cyklade i upp till Norlanders som låg vid infarten till Skara och funderade på att köpa ett par LP-skivor. Det var lugnt i affären för att vara en fredagseftermiddag. Jag började genast rota i skivbackarna och fann snart vad jag sökte.

Efter att provlyssnat bestämde jag mig för för två skivor och betalade. Jag hade säkert kunnat tillbringa en timma till med att lyssna på skivor och jag hörde fortfarande musik i huvudet när jag lämnade affären.

( Den en skivan jag köpte var News of the world med Queen, den andra kan ha varit en trippel-lp med  Neil Young vill jag minnas. )

Jag fortsatte emellertid min cykelfärd in mot staden med en fika i tankarna. Trots utebliven middag var jag inte direkt hungrig men en kopp kaffe och en smörgås vore inte fel.

Det var ett ålderstiget och mysigt café. Möblemanget bestod av pinnstolar och träbord. Det fanns även ett gammalt bord av marmor och en renoverad gammal soffa. Jag slog mig ner där eftersom det var det enda lediga stället. Fiket var populärt bland arbetare och skolungdom. Så uppenbarade sig värdinnan och tog beställning.

Jag bad att få en leverpastejsmörgås med kaffe. Här var det inte frågan om inplastade mackor,  utan hon gick in i köket och bredde en ny fräsch smörgås. Jag betalade 4:50 kr och genast förstod jag varför stället var så populärt. Samtidigt som jag mumsade på smörgåsen läste jag i tidningen på popsidan att skivan jag just köpt blivit utnämnd till månadens lp. Jag hade tydligen gjort ett bra köp.

och sa att de var byggda för små fåglar. Plötsligt small det av ett skott.

På väg ut, mätt och belåten, ser jag på en skylt att det är konstutställning i huset där jag befinner mig. Varför inte, tanker jag och kilar ner för trappan ty den var belägen i källaren. Det var inte med några större förhoppningar jag gick dit utan mest för att fördriva tiden. Lokalen var tom på människor och jag tog ett plastat papper som var en förteckning och prislista över de föremål som fanns att beskåda. Efter att ha synat de första tavlorna förstod jag att det rörde sig om oljemålningar med motiv från naturen, men det fanns också ett mindre antal skulpturer. När jag stod där och funderade på om jag gillade tavlorna eller ej, kom det fram en man som senare skulle visa sig var vara konstnären. Han var i trettioårsåldern och bar jeans och tröja samt hade skägg med en lätt tvinnad mustasch. Jag sa hej och frågade om han tog entré men han skakade på huvudet. Egentligen en dum fråga; varför ska man ta betalt för att ställa ut prylar till försäljning? Efter ett tag  frågade  han mig om jag målade och jag svarade ärligt att det var inte min starka sida. Jag frågade i min tur om det var någon fart på försäljningen och han svarade helt ärligt att det inte var det.

Sedan kom vi igång med ett riktigt intressant samtal om musik, konst, och även TV. Han menade att TV var ett fördärv för människan. (hahahaha…på den tiden hade vi två kanaler) Hon får ingen chans att utveckla sig själv utan blir serverad allt, utan att behöva medverka. Han drog parallellen med 40-talet och menade att om folket ville roa fick de ordna med det själva. Musiken bestod i ett dragspel  och han hade fler exempel. Jag kunde bara hålla med, så det blev ingen diskussion  utan snarare ett samtal där vi var eniga.

Så jag förde över resonemanget på måleriet och frågad om det gick att leva på det. Han hade gjort det en gång i tiden men nu hade han familj och det ansvar som genast vidkommer. Dock påstod att det var ingen omöjlighet, men att konsten kan bli lidande på grund av den ekonomiska pressen. Nu var det ordnat så att han målade en vecka och arbetade den andra veckan. Att det var genomförbart, berodde på att han hade en konstnärskompis som han alternerade med och det fungerade bra.

Trots allt kostar det att måla, sa han. Man måste hyra ateljé, köpa färg och diverse tillbehör, så pengarna från arbetet var nödvändigt. På frågan om vilka som köper konst svarade han det är folk från alla samhällsklasser, även den vanlige knegaren. Jag var skeptisk men han försäkrade mig att det låg till på det viset.

Han ville gärna visa sina tavlor och vi gick runt och tittade tillsammans. Det han arbetade med var djupet och det hade han lyckats med alldeles förträffligt. Enär min kunskap om konst är ringa lärde jag mig ett och annat  och fick klart för mig vilket arbete som låg bakom en tavla. Efter vår lilla rundvandring bjöd han på kaffe och utvecklade sitt resonemang om konsten. Han menade att alla kunde måla, bara man tog sig tid och ägde en smula tålamod. Även om man inte kom så långt som till utställning, så gav det en viss självtillfredsställelse.

Han tog som exempel den mannen som ställde ut skulpturerna, han var sextio år gammal och det var hans första utställning. Han hade jobbat med skulpturer i tjugo år och först nu fått chansen att visa upp sina alster. Det finns massor med konst i lådorna hemma hos folk, fortsatte han, framförallt fotografier som hade ett stort konstnärligt värde.

Vårt samtal övergick i mera världsliga ting som energifrågan. Vi var ganska enig där också och jag tittade för första gången på klockan och upptäckte att vi talat i över två timmar. Jag fann det för gott att avsluta vårat samtal och tacka för mig.

Klockan var nu över fem och när jag kom ut var det redan mörkt. Jag blev lite smått förvånad och konstaterade att vintern var i antågande. Återigen forcerade jag gatan fram på cykel, nu med tända lyktor…

Annonser

Om rabarberpolisen

Kosmopolit - Blåbärsputte

Publicerat på 27 januari, 2014, i Fredagen den 11/11-77. Bokmärk permalänken. Lämna en kommentar.

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Google+-foto

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

Ansluter till %s

%d bloggare gillar detta: