kapitel 3

Klockan var inte mer än halv sex på morgonen, när jag vaknar av att det ringer på dörren. Jag undrade vad det var för dåre som kom och väckte mig så här tidigt på lördagsmorgonen. Min första tanke var att inte öppna, men personen som stod utanför gav sig inte i första taget. Det ringde och knackade på dörren om vartannat. Jag tog mig upp i alla fall och slängde på mig jeansen. “Lugn för fan” ropade jag, men det hjälpte inte. Det fortsatte att ringa. När jag till slut öppnade dörren, så vem stod där om inte Ernst Persson. Jag han knappt öppna förrän han rusade in.

– Jag har kommit på det, sa han upphetsat.

Först fattade jag ingenting och frågade således vad han kommit på.

– Jag har tidernas idé.
– Vadå för idé?
– Det vi snackade om igår. Jag har kommit på vad vi ska göra.

  Nu började jag fatta vad det var frågan om, men en sak förstod jag inte och det var varför han kom instörtande så här tidigt.

– Jo, så här ligger det till.

Han slängde undan lite kläder från en stol och satte sig.

– Jag hade lite svårt att somna i natt så jag låg och tänkte på det vi snackade om igår. Vi bestämde ju oss för att hitta på nån grej och nu har jag gjort det.

Då började jag bli lite intresserad för han var verkligen ivrig att berätta.

– Nå, sa jag, vad har du kommit fram till?
– Eftersom det är lördag idag och således mycket folk på stan tänkte jag vi kunde göra en demonstration.
– Vad då för demonstration?
– Så här har jag tänkt mig, fortsatte han. På det varuhus vi blev bekanta ska vi hänga upp en banderoll med följande text: Bröder och systrar, slå av på takten. Vad säjs om det?

Han var verkligen stolt över sin idé och försökte inte dölja det heller. Han lutade sig bakåt och väntade på min reaktion.

_ Okey, sa jag, hur har du tänkt dig de praktiska då? Vi måste ha en banderoll och så måste vi ha färg.
– Bara lugn, jag har allting klart. Men vi måste skynda oss innan det blir för mycket folk.

Efter det att jag fått på mig kläderna rusade vi ner till hans bil dom stod och gick på tomgång. Han slängde i ettans växel och vi for iväg med en rivstart. Han såg mycket bestämd och målmedveten ut, men han yttrade inte ett ord om några detaljer i sin plan, så jag frågade igen hur han tänkt sig det hela.

– Nu åker vi till mitt garage och hämtar de saker vi behöver. Jag har ett vindskydd, ja ett sånt man har när man solar på stranden du vet, och så har jag färg. Röd eller grön tror jag är lämpligast. Sedan får vi binda upp den med snöre eller använda spik. Jag har både snöre och spik.
– Men den måste ju torka, avbröt jag. Om vi viker ihop den blir det ju kladdigt och sedan går det ju inte att läsa vad det står.

Jag var tveksam om det skulle fungera. Jag var alls inte emot hans idé, tvärtom började jag gilla den, men allt måste klaffa. Det visade emellertid att min oro var obefogad för i hans planer ingick att först när banderollen var uppsatt skulle målningen ske.

– Vi klättrar upp och monterar den, sen textar vi med stora bokstäver “Bröder och systrar, slå av på takten”.
– Men hur ska vi komma upp på taket?
– Det finns en stege på skorstenen så vi får använda den. Sen går vi ner på det lilla taket över entrén. Är du med?
– Jo det verkar realistiskt men tänk om nån ser oss.
– Den risken får vi ta. Klockan är nu sju och det behöver inte ta mer än fem minuter.

Det var ingen idé att fråga mer för han hade planerat vår lilla kupp in i minsta detalj, så det var bara att hänga med. Och förresten kan det ju inte vara brottsligt heller, för vi menar ju bara väl. Det är ju inte nån politisk propaganda eller reklam av något slag. Jag skulle vilja karakterisera det som ett litet nödrop till samhället, en uppmaning till folket på gatan.

– Det var en ganska bra grej du kom på, Ernst. Visserligen ingen större grej men dock en början.

Han svarade inte, utan rattade Volvon i en rasande fart och jag började bli smått nervös för hans sätt att köra. Allting gick bra och snart var vi framme vid hans garage. Det var beläget på baksidan av huset han bodde i.

Han rusade ur bilen och jag tänkte följa efter men hann inte ur bilen förrän han var tillbaka med grejorna. Ett stycke vindskydd, vars storlek uppskattningsvis var 7 X 1 meter, en burk färg, pensel, hammare och spik samt ett rep var de saker han släpade på. Eftersom han var tvungen att använda båda armarna tog ha foten till hjälp när han stängde garagedörren. Jag undrade hur han skulle klara att öppna bagageluckan. Det var förvisso min plikt att sköta den saken men jag avvaktade för att se hur han klarade den saken. Mycket riktigt gjorde han ett försök men insåg att det var omöjligt.

– Stå inte där och glo utan hjälp till här istället.
– Visst sa jag. Det var fan vad det gick snabbt. Hade du alla saker klara för avhämtning?
– Jag gjorde vissa förberedelser innan jag for till dig, sa han och flinade.

Jag kände mig en aning nervös fastän jag visste att ett avslöjande inte skulle ställa till med några större problem, på sin höjd en notis i tidningen. Det kanske till och med skulle komma på förstasidan  men som sagt var kunde det inte bli tal om någon efterräkning.

Ernst däremot var i en annan värld. Det verkade inte existera något annat för honom nu. Hans beteende liknade närmast en barnunge. Det tindrade i hans ögon och jag ville inte säga nåt om ett eventuellt misslyckande.

  Vi drog igenom ritningarna en gång till och allt verkade ok. Det enda var tiden som arbetade emot oss. Klockan var redan över sju, men eftersom det var mörkt ute var det inte någon fara på taket.

Han parkerade bilen ett kvarter bortanför varuhuset och vi gjorde oss klara för operationen “rädda samhället”.