Kapitel 4

Efter vi utfört vårt uppdrag bestämde vi oss för att åka hem var och en till sitt, Ernst påstod sig vara mycket trött efter morgonens strapatser. Det var inte så konstigt eftersom vi inte sovit något under natten’’.

Allting hade gått bra under morgonen, nästan oförskämt bra. Vi slapp att spika upp banderollen och på så sätt göra åverkan på affärsbyggnaden. Nu band vi istället upp den med snöre, ena ändan i den väldiga neonskylten och andra ändan i en stupränna som var placerad i ett närmast perfekt avstånd. Mina farhågor om att färgen skulle rinna och där med göra budskapet oläsligt visade vara obefogade. Det var jag som fick uppdraget att texta, för Ernst påstod ej vara så haj på det där med välskrivning. Senare slog det mig att det inte var bristande förmåga i att texta snyggt som var problemet, utan snarare rädsla för att avslöjas på sitt sätt att texta. Vid en eventuell polisutredning skulle de misstänkta med all säkerhet få avlägga skriftprov och skulle Ernst då tillhöra gruppen misstänkta så var ju sannolikheten ganska stor att han avslöjades.

Jag godtog emellertid hans ursäkt, för jag ansåg att det inte fanns tid att diskutera det då, när vi befann oss på taket.

Det som förvånade mig mest var att det inte syntes till en enda människa på gatan nedanför, så när som på en brevbärare. Han hade däremot bråttom och upptäckte oss således inte. Annars var det hur lugnt som helst. Det var ju inte så konstigt egentligen, för klockan var inte mer än sju och hela kuppen tog inte tjugo minuter ens.

  Innan vi åkte därifrån beskådade vi våran text på avstånd och fann att den syntes mycket tydligt. Jag kände mig lite stolt över texten, det skall ej förnekas. Den var hur tydlig som helst och det fanns därmed inga oklarheter.

Därefter körde han hem mig, men innan vi skildes bestämde vi oss för att ses på Domus restaurang klockan elva för att kolla upp reaktionerna.

– Du, sa Ernst och tittade på mig med sina rödsprängda ögon. Det här var bara början.

Jag kom att tänka på att han kan ju inte vara nykter än. Vi tog ju den sista groggen strax före tolv kvällen innan, men det var väl inte rätt tillfälle att påpeka det nu så jag lät saken bero.

– Javisst, sa jag, bara början.
– Och så ses vi klockan elva på Domus.
– Okej, sa jag och klev ur bilen. Klockan elva.

Jag gick med tunga steg upp till min lägenhet och slängde mig på sängen. Konstigt nog var jag inte hungrig utan enbart trött. Jag tänkte att det där med mat får komma senare, eventuellt får jag ta en stadig frukost på Domus. Funderade istället på våran kupp vi utfört. Vad kommer den att leda till? Folk kanske stannar upp och läser vår text för att sedan stressa vidare. Eller blir det så att folk dämpar takten? Det återstår att se, men en positiv  sak kommer troligtvis att ske och det är att vårat budskap kommer diskuteras på gatan. Kanske inte innehållet utan snarare vem som har satt upp den och det är gott nog. Jag menar att folk som inte känner varandra kommer i samspråk och får en pratstund.

Vem vet, kanske varuhuschefen plockar bort banderollen direkt när de öppnar. Det spelar i alla fall ingen roll, vi hade ju i alla fall gjort något. Även om inte andra människor får ta del av det, så kan Ernst och jag känna en viss tillfredställelse. Vi har ju bara börjat varat försök att ändra samhället och även om det inte ger något resultat så har vi bevisat för oss själva att vi kan göra något. Vi är nog inte så pacificerade när det kommer till kritan.

Innan jag somnade ställde jag klockan på ringning. Det vore  synd att missa vårat möte, där det var tänkt att sammanfatta vår aktion och även planera för framtiden. Det vill säga om vi kom på nån ny idé.

Trots att det började ljusna var det inga problem att somna om. Gissningsvis var det inte det för Ernst heller. Jag hade åtminstone fått ett par timmars sömn under natten, vilket Ernst inte hade åtnjutit. Han var mycket pigg och alert hela tiden, både före och under arbetets gång, men efteråt hade han tydliga problem att hålla ögonen öppna. Nu skulle vi i alla fall sova ett par timmar och det var behövligt.

Annonser

Om rabarberpolisen

Kosmopolit - Blåbärsputte

Publicerat på 2 februari, 2014, i Trevaren. Bokmärk permalänken. Lämna en kommentar.

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Google+-foto

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

Ansluter till %s

%d bloggare gillar detta: