Kapitel 5

Det var inte utan en viss förvåning jag såg att banderollen satt kvar på Domus. Jag trodde nog att den skulle plockas ner, om inte direkt, så efter en timma eller två. Nu var inte fallet så, utan den hängde kvar fast klockan var över elva på förmiddagen. Jag stannade till en stund och läste texten. Den syntes hur tydligt som helst, grön och vacker. Jag upptäckte en kvinna i 50-årsåldern som stod alldeles intill mig. Även hon läst vårt budskap.

– Är det där någon reklam av något slag, sa hon.

Visserligen kanske man kan kalla det reklam, men det var nog inte reklam av den bemärkelsen hon menade. Jag visste inte vad jag skalle svara, för om jag sagt som det var, kanske hon listat ut att jag var en av upphovsmännen bakom parollen. Det var väl inte så farligt om så skett, men nu var jag mest intresserad av reaktionen som blivit. Det kanske var så att många följt damens exempel och tagit, som i det här fallet, en spontan kontakt. Jag tycker i alla fall att det skulle passa med ett test på denna äldre kvinna och på så sätt se hur hon reagerade.

-Nej, sa jag. Det är nog ingen reklam, snarare en protest.
– En protest?

Hon tittade förvånat på mig, men efter en liten stund såg hon mera förstående ut.

– Jo, det är väl några ungdomar som gjort det.

Hon skulle bara veta hur det låg till med den saken. Förvisso var inte jag mer än 23 år, men Ernst däremot var ju i alla fall närmare 40.

– Men visst, fortsatte hon, ligger det någonting i det som står där.
– Tveklöst, sa jag och började gå mot varuhuset. Jag tittade bakåt och fann att den gamla damen stod och pratade med två andra kvinnor. Samtalet rörde sig med all säkerhet om banderollen, för blickarna var riktade mot taket.

Inne i cafeterian var det mycket med folk och det var väl en till förklaringarna till att jag inte hittade Ernst med en gång. Jag lät blicken svepa över de fullsatta borden. Vid ett hörnbord satt en man som eventuellt kunde vara Ernst, men det var svårt för mig att avgör. Han satt nämligen med ryggtavlan vänd mot mig, men när han vred huvudet en aning såg jag på profilen att det var han. Emellertid gick jag inte dit direkt utan ställde mig i matkön. Jag var mycket hungrig och bestämde mig för en rejäl frukost.

Jag beställde ägg och bacon, inte vidare originellt kanske, men fyller den funktion som menas med en frukost. Så är det ju sällsynt att man får en misslyckad portion. Jag menar att en entrecote kan ju vara mycket god men den kan också vara dåligt tillagad; ägg och bacon är däremot alltid ägg och bacon och det var vad jag var ute efter. Sen hör till saken att priset för det mesta är mycket förmånligt. Man kan komma undan med en tia och då är ett glas mjölk inberäknat.

När jag vände mig bort mot den plats Ernst satt, vinkade han frenetiskt. Han trodde tydligen inte jag hade upptäckt att det var han som satt där, så jag lät han fortsätt tro det. Jag såg letandet utöver lokalen på alla platser utom där Ernst satt och försökte se så bekymrad ut som möjligt. När jag skulle till att betala såg jag att han reste på sig och troligtvis var avsikten att visa var han satt. Jag gav honom en vink att jag sett honom och besparade honom det besväret att gå fram till mig. Efter det att betalningen var avklarad gick jag och satte mig vid bordet. Ernst var irriterad att jag inte sett honom fast han vinkade.

– Är du blind eller? Jag vinkade som en galning.
– Det var mycket folk, försvarade jag mig med.

Det var föga lämpligt att avslöja att min bristande synförmåga egentligen var spelad, så jag behöll mitt lilla skämt för mig själv. Ernst blev genast på bättre humör när vi bytte samtalsämne.

– Hur verkar läget på gatan, frågade jag. Har budskapet givit resultat?

– Jo, det har det väl på sätt och vis. Folk jäktar lika mycket men det har orsakat en del diskussioner. Det har jag sett bara på den lilla stund jag suttit här.

Jag berättade om det samtal jag haft med den gamla damen och det visade sig att han råkat ut för en liknande situation.

– Det får man ju räkna som en positiv reaktion, sa jag.
– Jo och sedan hörde jag att länstidningen varit här och fotograferat.
– Vad säger du. Kommer det i tidningen?
– Det gör det med all säkerhet.
– Det var som fan, sa jag. Det här måste följas upp.

Ernst markerade med fingret att jag skulle tala tystare. Jag hade höjt samtalstonen omedvetet, efter det att Ernst berättat om tidningen. Det kunde ju föranleda att någon vid de kringgärdade borden  uppfattade att det var gärningsmännen som satt här och det var i och för sig inte så farligt men vi hade bestämt oss för att om möjligt arbeta diskret. Åtminstone i början.

Efter det att vi försäkrat oss om att ingen uppfattat vårat samtal fortsatte jag att tala, nu i viskande ton.

– Jo, som sagt var. Vi måste följa upp det här
– Det är givet, men hur?
– När du nämnde att tidningen var här, tänkte jag att vi kunde följa upp med en insändare. Vi kan skriva en förklaring om meningen bakom vår protest.
– Bra idé. Det gör vi nu direkt.

Nu var det var det jag som fick tysta ner Ernst; han blev eld och lågor över mitt förslag.

– Lugn, sa jag. Först måste vi kontrollera att det verkligen kommer i tidningen. Sedan är det ett annat problem också.
– Vanligtvis kommer inte insändare in i tidningen utan att namn och adress medföljer, så vi måste hitta på ett täcknamn.
– Om vi förutsätter att det kommer i tidningen, så tror jag att även vår insändare kommer in, även om inte namn och adress finns. Ämnet är ju så aktuellt så jag tror det räcker med en signatur.

Ernst hade nog rätt i den saken, för även om händelsen inte väckt någon större uppståndelse, så var det i alla fall en annorlunda sak, så varför skulle inte tidningen ta in vår insändare.

Nu gällde det att hitta något täcknamn eller en signatur. Vi satt båda tysta och funderade. Vi kunde ju utnyttja vilket namn som helst men både Ernst och jag ville att signaturen skulle ha samband med våran aktion. Jag kom med ett par förslag men Ernst var inte nöjd. Jag började misstänka att han förutsatt sig att komma med det bästa förslaget själv, så jag överlät problemet till honom. Det nämnde jag inte men i fortsättningen satt jag tyst och väntade på att Ernst skulle yttra sig.

Jag tyckte det skulle passa med kaffe på maten, så jag frågade Ernst om han ville ha en kopp också. Han nickad bara till svar och fortsatte grubbla. Det var verkligen roligt att se hur Ernst gick in för de saker vi förutsatte oss att göra. Han var verkligen inspirerad och det ska inte förnekas att jag rycktes med i den optimism och framtidsanda som lyste från honom. Det verkade var år av passivitet och till viss del handlingsförlamning som nu fick sitt utlopp. Det berättade han vid ett senare tillfälle att hans personlighet verkligen hade förändrats och det kände betydligt meningsfullare att leva nu, när vi påbörjat våra försök att förändra samhället.

Efter det att jag hämtat kaffet, såg jag genast att han kommit på en signatur. Det gick inte att ta miste på att han var nöjd ty ansiktet sken som en sol. Ibland tyckte jag han betedde sig som ett barn, men det sa jag inte till honom.

– Kläm fram det då, sa jag.
– GAF
– GAF? nu fattar jag ingenting.
– Just precise. Gröna Armé Fraktionen.
– Men vad har det i sammanhanget att göra, frågade jag. Det låter ju som en terrororganisation. RAF har man ju hört talas om.
– Jo det är klart, men så här har jag tänkt mig. Gröna står för färgen grön. Jag har tänkt att vi ska använda oss av färgen i kommande aktioner eftersom det förknippas med frihet och så där. Gröna vågen har du väl hört talas om?
– Jo, men någon armé är vi väl inte!
– Nej, det förstås men vi får tänka på framtiden.  Som läget är nu så arbetar vi mer som en gerilla, men i framtiden när vi fått mer medlemmar kommer vi att bli en armé.

Jag visste inte om Ernst menad allvar med det han sa. Armé låter ju militärt och det är ju en av de saker vi måste arbeta emot. Visserligen har jag inte hört Ernst åsikter om det militära, men för mig var det en självklarhet att arbeta mot kriget. Men som sagt var, kanske det låg lite satir bakom det hela, för jag tyckte han hade glimten i ögat.

– Fraktion då, frågade jag. Vet du vad som menas med fraktion?
– Javisst. Ordagrant betyder det meningsgrupp. Jag hörde det på Rapport i veckan i samband med kapningen.
– Det låter ju vettigt. Gröna Arméns Meningsgrupp. Okej, sa jag. Vi tar det namnet.

Vi skålade i kaffekopparna och med det så var vi en organisation, visserligen bara två medlemmar, men vi hade bara börjat.

Vi ansåg att det var dags att gå, så vi lämnade cafeterian. När vi kom ut på gatan såg vi att två av de anställda på varuhuset just var i färd med att plocka ner banderollen. Vi skrattade lite och var inte alls ledsna. Den hade redan gjort sitt och var ett avslutat kapitel. Nu skulle nya planer smidas.

Annonser

Om rabarberpolisen

Kosmopolit - Blåbärsputte

Publicerat på 16 februari, 2014, i Trevaren. Bokmärk permalänken. Lämna en kommentar.

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Google+-foto

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

Ansluter till %s

%d bloggare gillar detta: