kapitel 9

Idag var det alltså söndag och således dagen som tipspromenaden skulle äga rum. Under den gångna veckan hade vi arbetat febrilt med att komponera frågorna till promenaden. De bestod huvudsakligen av aktuella frågor som man kunde lösa utan svårigheter om man följt med i dagspressen. Det var även ett par frågor med historisk anknytning. Egentligen var det ju inte frågorna som var det huvudsakliga, men vi ansåg det skulle likna en riktig tipspromenad även om den innehöll en överraskning.

Vi hade delat på annonskostnaderna som för övrigt var ganska ringa. Annonsen hade kommit in under rubriken nöje och på en mycket fördelaktig plats, så nån oro över att folk skulle missa den fanns ej.

Vi hade varit uppe tidigt på morgonen och satt upp frågorna och ordnat med andra detaljer, så som ställt ut korv med mera. Vi hade även hängt upp plakat och tipslappar. Trots mörker och kyla klarade vi det utan några som helst problem. Det enda som oroade oss var just snön och kylan. Under den gångna veckan hade det nämligen kommit rikligt med snö. Det låg ett täcke på 10 – 15 cm och det var även ett par grader kallt.

“Jag undra om det kommer något folk när det är ett sådant väder”, hade Ernst sagt tidigare under veckan. Det skulle visa sig att Ernst orostankar var obefogade, för vädret skulle bli strålande den här söndagen. Visserligen låg snön kvar och visserligen var det minusgrader men solen sken och det var strålande promenadväder.

Det som oroade mig mest var emellertid det om folk skulle fullfölja våran tipsslinga. Det stod ju ingen där och tog upp startavgift som brukligt är. Istället satt där ett plakat med texten: “Välkommen till tipspromenaden. Tag tipskupong och följ den snitslade banan. Korv till alla efter 2 km.” Det sista med att korv väntas, skulle nog locka en del.

Vi var mycket optimistiska när vi i Ernst Volvo 145, var på väg till Tallbacken för att gå tipspromenaden som vi själva arrangerat.

– Vilken tur vi har med vädret, sa Ernst samtidigt som han rattade bilen.

Återigen tycktes jag skönja vissa drag likt ett barns, i hans beteende. Han lyckades få sladd på bilen i varenda kurva, visserligen avsiktligt men ändock lekfullt.

– Det är perfekt promenadväder, sa jag.

Klockan var kvart över tio när vi var framme. Vi hade planerat att komma lite efter utsatt tid för att inte väcka misstanke. Det var väl inte så farligt men vi ville inte vara först i spåret.

Vi parkerade bilen en bit ifrån och gick till fots sista vägen upp till start. Vi kunde se att det redan hade samlats en hel del folk. Det stod ett tiotal personer och läste vårat plakat.

– Det är redan mycket folk här, sa Ernst uppjagat och började småspringa. 
– Lugn, sa jag. Kom ihåg att vi är två av dem och lika ovetande och förvånade. Kom ihåg det.
– Ja ja ja, sa Ernst men det verkade inte som han lyssnade på mig.

Han lugnade sig i alla fall när vi närmade oss folksamlingen, som bestod av en yngre familj med två små barn, två äldre herrar, en medelålders dam samt ett äldre par. Den yngre mannen som var klädd i sportiga kläder, tog av sig kepsen och kliade sig i huvudet. Han diskuterade antagligen med de andra familjemedlemmarna hur de skulle göra. Var det ett skämt eller var det seriöst?

Jag såg att hela gruppen var tveksamma så jag drog till mig Ernst och viskade: – De verkar lite tveksamma, men om vi går fram och läser plakatet, tar varsin lapp och ger oss ut i spåret kanske de följer efter.

Ernst nickade och vi genomförde vår plan och det visade sig att jag skulle få rätt. När vi kom fram till första frågan väntade vi extra länge och mycket riktigt, snart kom hela högen efter. Lite spridda men alla var med.
Vi fortsatte mot nästa fråga och uppmärksammade att stigen vi gick på var upptrampad. Det tydde på att det var några före oss i spåret.
– Det är säkert några före oss i spåret, sa jag till Ernst.
– Säkert och de verkar ha hund med sig också.

Han pekade på spåren som var i snön och som även jag upptäckt. Jag hade däremot inte velat påpeka det eftersom min kunskap om djur och natur är mycket ringa. De spåren var för mig spår helt enkelt. Om det sen var spår efter hare, räv eller som i det här fallet hund, var för mig omöjligt att avgöra. Det var en av anledningarna till att jag inte yttrade mig om saken, men när Ernst gjorde det höll jag således med honom.

Vi stannade till vid fråga två och läste intresserat vad som stod där. Vi viste vad som stod på lappen och vi visste svaret, men eftersom de två äldre herrarna närmade sig, tyckte vi det var lika bra att invänta dem.

– Är frågan svår, sa en av herrarna till oss.
– Javars, sa Ernst. Lite knepig är den nog.

De stegad fram till det träd där frågan var uppsatt och läste högt.

– Vilket är dog Gustav II Adolf? 1. 1537 X. 1632 2. 1732

Det var en av de historiska frågorna och det var jag som hittat på den. Vi spelade emellertid oskyldiga.

– Ja, det var ju inte så svårt, sa den andre mannen. Det borde väl du veta förresten. Lärde du dig inget i skolan?

Han pekade på mig och han hade ju rätt i sitt påstående, för det var ett av de få årtal jag kom ihåg från historielektionerna och således därför frågan var med på tipspromenaden.

– Det borde man ju kunna, sa jag och försökte se fundersam ut.
– Kanske man kunde på ett tips.

Det var Ernst som frågade de äldre herrarna. Han hade blivit intresserad av tävlingen och trots att han var med när jag skrev frågan, visste han inte svaret.
– Det ska nog vara ett kryss, sa en av herrarna myndigt.

Vi kryssad i våra svar och fick sällskap till nästa fråga. Den hade Ernst konstruerat och löd på följande vis: En av medlemmarna i Abba heter Benny Andersson. I vilken grupp var han tidigare verksam i? 1. Hep Starrs X. Tages 2. The Beatles  Jag visste inte att Ernst var intresserad av musik, men en av hans favoriter var just Abba och uppslaget till frågan fick han av en tidningsartikel där han läst att Benny spelat med Hep Stars.

En av de äldre herrarna var tydligen kunnig i språk för han påpekade Hep Starrs var felstavat.

– Ett r sak det vara, sa han.
– Vad är det för analfabet som skrivit frågan, sa jag och alla skrattade utom Ernst. Han blev irriterad men teg.

– Nå vars, fortsatte den äldre mannen, det måste väl du veta unge man.
– Jag rekommenderar en etta på den frågan, sa jag.

Vi fortsatte vår promenad och hjälptes åt med frågorna. Visserligen visste vi svaren men spelad ovetandes och lyckades ganska bra med det.

När vi närmade oss platsen för korvgrillning fick vi att vårt antagande om folk före oss i spåret bekräftat. Där gick nämligen en familj med två barn och hund.

Barnen var uppskattningsvis fem och tio år och hunden var av rasen terrier. Vid sista frågan för grillningen hann vi ifatt dem och språkade lite. Fader var reserverad och svarade bara på tilltal medan frun pratade på glatt. Hon var liten, knubbig och hade ett smittande skratt. De äldre herrarna skojade friskt med henne och barnen medan fadern var en smula irriterad. Det föranledde emellertid ingen åtgärd från hans sida och efter ett tag var även han med på noterna.

Vi löste frågan tillsammans och fortsatte vidare. Det var bara Ernst och jag som visste vad som väntade, så vi var ganska spända på att se hur rektionerna kommer att bli. Vi såg på varandra och blinkade.