kapitel 10

Vi stod tysta ett par minuter och läste på det plakat som vi hade satt upp på en tall. Ernst och jag var lite oroliga för hur de skulle reagera.

– Vad står det på skylten, mamma, sa ett av barnen.
– Det står att vi ska grilla korven själva.
– Grilla korv, ropade barnen i kör. Hurra!

De började genast springa in i skogen och leta efter pinnar till elden. Det verkade som barnens reaktion smittade av sig, för nu började alla arbeta för att gör upp eld. Alla utom fadern till barnen. Han stod fortfarande och läste misstänksamt på plakatet. Modern däremot hjälpte barnen att samla kvistar och ris. De äldre herrarna ordnade upp en liten eldstad med hjälp av ett par stenar.

– Det kan bli problem att få fyr på brasan, sa en av dem. Men det ska nog gå bra. Man har ju varit scout.

Jag tyckte det var synd att inte fadern var med på aktiviteterna så jag funderade på hur man skulle lösa det problemet. Jag gick fram till du burkar med korv som stod intill honom och tittade fundersamt.

– Du har ingen konservöppnare, frågade jag honom.

Visserligen hade jag en själv i fickan och det vara nära att Ernst påpekade det. Han fattade däremot min avsikt och teg därför.

– Jag har en fickkniv, sa fadern lite försiktigt.

Han sträckte fram den och jag tog mig an konservburkarna på ett mycket fumligt sätt och spelade helt ovetande hur konservöppnaren fungerade. Han gick i fällan och snart var han sysselsatt med att öppna konservburkarna.

– Då kanske vi kan fixa grillspett, sa jag till Ernst.

Vi gick in en bit i skogen och letade efter lämpliga grenar som kunde användas till grillspett.

– Det ser ut att arta sig fint, sa Ernst.
– Över förväntan, men det var lite svårt att få igång han med hunden.
– Jag såg det, men det ordnade sig.

Vi fortsatte vårt letande och efter ett tag hade vi ordnat till ett tiotal grillspett. När vi kom tillbaka hade de äldre herrarna fått fyr på brasan och vi upptäckte att även de som gått bakom oss i spåret hade anlänt. De hade hjälpt till med att bryta granris från ett träd som blåst under höststormen och var just i färd med att lägga ut det runt elden och på så sätt var sittplatserna ordnade.

– Här kommer vi med grillspetten, ropade Ernst.

Vi delade ut dem och fann att de inte räckte till alla. Uppskattningsvis var vi nu ett femtontal personer och det var ju inte så illa. Vi hade kanske hoppats på fler deltagare men vi var ändå nöjda.

De äldre herrarna va i färd med att dela ut korv. Fast det inte var någon brist på korv, delade de bara ut två i taget till varje person.

– Kvinnor och barn först, skrockade de de och det blev allmänt jubel.

Även hunden, som hette Diana, fick sin ranson och tydligt var att hon gillade korv den var uppäten på några få sekunder.

Vi var nu samlade kring elden och det var en härlig stämning. Vi pratade, skämtade och sken ikapp med solen. Vädret var det bästa tänkbara och det var för övrigt mycket vacker natur här. Det låg snö på träden och det var bara de röda snitslarna som förstörde helhetsintrycket. Men det verkad som jag var den enda som upptäckt den vackra naturen, för alla var ivrigt insatta med korvgrillning. De äldre herrarna delade ut en ranson till och även Diana fick en smakbit.

Det började gå mot middagstid så vi beslutade att bryta upp. Vi städade upp efter oss så gott vi kunde och släckte elden. Allt skräp slängde vi i en papperssäck som arrangörerna varit förutseende nog att placera ut. Ernst och jag hade räknat ut det så att vi skulle gå ut senare på dagen och ta ner alla snitslar och frågor och även hämta skräpsäcken. Vi kunde inte göra det nu, eftersom vi då skulle avslöja att vi låg bakom det hela.

Vi gick i samlad trupp tillbaka till startplatsen. Det verkade som all glömt av att det från början hade varit fråga om en tipspromenad. Ernst och jag gick lite bakom och kände oss, utan att överdriva, mycket nöjda. Det hade varit en mycket lyckad utflykt, även om det inte kommit mycket folk. Vi hade i alla fall bevista att man kunde träffas utan att känna varandra och ha en trevlig stund. Visserligen var vi ju tvungna, som i det här fallet, skapa en tipspromenad för att samla folket. Nu är det bara att hoppas att de personer som var med insåg att man kan ha så här trevligt tillsammans.

– Ja, det här blev ju ganska lyckat till slut, sa jag till Ernst.
– Verkligen. Nu ska vi bara sätta in det där meddelandet i tidningen.

Meddelandet han syftade på var de rader vi skrivit och skulle sätta in i tidningen om det hela blev lyckat. Det löd på följande vis:

Undertecknad organisation tackar för deltagandet i tipspromenaden som gick av stapeln i söndags vid Tallbacken. Syftet med det arrangemanget var att visa att man kan ha trevligt bara genom att prata med varandra även om man inte kännar varandra. Vi inom GAF tror nämligen det att människor pratar för lite med varandra. Vad tror ni?

                                                                      GAF

Annonser

Om rabarberpolisen

Kosmopolit - Blåbärsputte

Publicerat på 17 september, 2015, i Trevaren. Bokmärk permalänken. Lämna en kommentar.

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Google+-foto

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

Ansluter till %s

%d bloggare gillar detta: