Kapitel11

– Det är inga större aktioner vi gjort, sa Ernst när vi satt i hans bil och var på väg hem från Tallbacken.
– Det är det förvisso inte, sa jag. Men det är kul.
– Visst är det kul, men leder det nån vart?
– Att förändra hela samhället är inte gjort på en dag, sa jag, men vi gör ju små försök.
– Jo, det är klart men….
– Och det känns jävligt skönt.

Ernst var lite tveksam om våran verksamhet, den saken var klar och det kanske var dags att hitta på någon större grej. Jag tyckte emellertid att de så kallade auktionerna vi gjort hade gett mycket positivt. Det kändes skönt att göra de här som auktionerna. För min del var det nog det viktigaste jag gjort i hela mitt liv. Vi hade ju på sätt och vis brutet oss ur det samhälle vi levde i och försökt skapat något nytt.

– Jovisst känns det skönt, sa Ernst samtidigt som han stannade bilen utanför min bostad. Visst känns det skönt och en sak är säker, vi ska inte ge upp utan fortsätta.
– Den saken är säker, sa jag och öppnade bildörren.
– Jag kommer och hämtar dig vid 5-tiden så åker vi och plockar ner frågorna, sa Ernst.
– Javisst och glöm inte att ringa in annonsen till tidningen.

Jag gick upp till lägenheten och tänkte göra iordning lite mat, men var egentligen inte hungrig. Vi hade ätit korv, så det var väl inte så konstigt. Jag slängde mig istället ovanpå sängen och vilade lite. Vi hade ju varit uppe länge denna dag och det började kännas nu.

Jag kom att tänka på Eva. Visserligen kommer jag inte ihåg så mycket om henne, men det var en trevlig tjej. Hon jobbade som sjuksköterska. Kanske hon jobbar på sjukhuset. Man kanske skulle ringa till henna. Jag vet ju förresten inte vad hon har för nummer. Det enda jag vet är att hon heter Eva. Kanske man kunde ringa Bodil, hon måste ju veta. Visserligen vet jag inte numret till henne heller, men det borde gå att ta reda på. Jag vet ungefär var det hus ligger där vi var.  Nej, det är nog ingen idé.

Jag kom ingen vart i mina tankar och jag försökte tänka på nåt annat. Det började gå mot jul och det kunde kanske utnyttjas för en auktion. Det får jag ta upp med Ernst.

Jag slumrade till en timma och vaknade av att det ringde på dörren. Vem kunde det vara, tro. Ernst skulle ju komma först vid 5-draget. Istället för att försöka gissa mig till vem det var gick jag och öppnade dörren.

– Goddag, mitt namn är Ebon Lundin och jag är återförsäljare av Electrolux dammsugare och jag undrar om det finns något intresse, sa den lille mannen.

Ja, han var ganska liten så han fick titta upp till mig när han pratade. Han var i 25-årsåldern och bar glasögon. Det var nog  av den anledningen att han inte såg så bra, som han nästa kröp upp i ansiktet när han talade.

– Tyvärr, sa jag, jag har redan en som går bra.
– Man kunde inte få se på den.
– Jovisst, sa jag, och gick och hämtade den. Det är en Hugin.
– Går den bra, frågade han.
– Hittills har den gjort det, men den är så gott som ny.
– Att jag frågade berodde på att jag själv har ägt en likadan och den var bra. Åtminstone de första månaderna  men sen försämrades den betydligt.
– Jaså, sa jag och tänkte att det var säkert ett försäljningstrick men jag lät homon hållas.
– Så jag kastade ut den, fortsatte han, och köpte en Electrolux.
– Men jag kan ju inte kasta ut min när jag nyss köpt den.
– Nej, det är klart. Men jag tror ändå det är ekonomiskt lönande att köpa en Electrolux för den håller i minst tio år.

Jag kom att tänka på ett par saker när vi stod där och argumenterade. Varför är han ute och säljer dammsugare en söndag och sedan misstänkte jag att han var en nybörjare.

– Jag kanske kan få demonstrera, sa han.
– Nja, sa jag, det är nog ingen idé. Förresten, varför är du ute och säljer dammsugare en söndag.
– Ja, det börjar gå mot jul och det är ju fina tider för en försäljare.
– Har du sålt några då?
– Nja, idag har det gått lite dåligt….
– Hur länge har du sysslat med försäljning, fortsatte jag och märkte att det var jag som hade fått övertaget.
– Ska jag vara ärlig, sa han och tog av sig glasögonen men bara för att sätta på sig dem med en gång, så är det här första dagen.

Jag tycker det var fint av honom att säga som det var, för det hade ju varit befogat med en lögn i det här läget. Sen kom jag att tänka på en granne härintill som var spekulant på en dammsugare, såvida hon inte redan köpt en. Hon hade lånat min i fredags därför att hennes rast ihop helt oförklarligt.

– Du, sa jag, har du ringt på damen som bor där.

Jag pekad på grannens dörr och han skakade på huvudet.

– Då har du chansen att sälja din första dammsugare.
– Säger du det, sa han upphetsat.
– Hennes gick nämligen sönder i förra veckan och om du lägger orden väl är det inga problem.

Jag stängde dörren och ställde mig för att lyssna hur det gick. Med örat mot dörren hörde jag nu hur han blev insläppt och det var ju ett gott tecken på att det fanns intresse för en dammsugare.

Jag återtog positionen i sängen och funderade på försäljaren jag nyss pratat med. Han gjorde ett mycket sympatiskt intryck på mig och jag önskade honom all lycka med sitt försök hos grannfrun.

Försäljare, det kanske vore ett passande yrke. Man kommer ju i kontakt med mycket folk. Det kanske vore nåt för mig och Ernst. Vi skulle inte sälja dammsugare givetvis utan vi skulle sälja våra idéer. Vi kunde ju dela ut dem gratis förresten. Gå runt i hyreshusen och diskutera med människorna. Nja, det vore nog lite väl fräckt. Jag hann inte längre i mina funderingar förrän det ringde på dörren.

– Det gick vägen, sa försäljaren när jag öppnat dörren, och tänkte bara tacka för tipset.
– Grattis, sa jag. Då har du sålt din första dammsugare.

Jag kom att tänka på att jag hade en halv flaska champagne stående i kylskåpet, visserligen av märket Opera.

– Det måste firas, sa jag och hämtade två glas med champagne.

Han tog glaset utan att tveka och höjde det.

– Skål, sa han, skål för min första dammsugare.
– Skål, sa jag, och må det inte bli den sista.

Vi tömde glasen och han tackade än en gång för mitt tips.

– Det var vad jag behövde, nu vet jag hur det går till att sälja en dammsugare.

Jag gav honom en lyckospark och han rusade iväg till nästa hus. Innan jag stängde dörren hörde jag hur grannfrun var i färd med att testa sin nyinköpta dammsugare. Jag skrattade lite för mig själv och återigen intog jag min plats i sängen.

Annonser

Om rabarberpolisen

Kosmopolit - Blåbärsputte

Publicerat på 12 januari, 2016, i Trevaren. Bokmärk permalänken. Lämna en kommentar.

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Google+-foto

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

Ansluter till %s

%d bloggare gillar detta: